Ning

Den medelålders mannen skrek att Ning var en jävla fitta och drev henne bakåt genom köket tills hon trängd mot kylskåpet bad om ursäkt utan att förstå för vad. När hans alkoholdoftande andedräkt fick henne att instinktivt vända bort sitt ansikte började han slå henne. Han andades tungt av ansträngningen och slagen blev alltmer kraftlösa men när hon hasade ned längs kylskåpsdörren övergick han till att sparka henne och Ning rullade ihop sig till en boll för att skydda ansikte och mage. Mannen var liksom Ning naken och hans bara fötter skadade henne inte särskilt svårt och hon visste att han snart skulle tröttna och väntade ut honom tills han började snyfta och när hon tröstade honom gjorde han ett nytt misslyckat försök att ha sex med henne innan han rullade av henne, fortfarande gråtande. 

   Hon hjälpte mannen upp och ledde honom förbi vardagsrummet in i sovrummet där hon tog på honom ett par boxershorts och bäddade ned honom i sängen. Hon talade lågt och lugnande till mannen som snart somnade och Ning satt en stund kvar på sängkanten och betraktade en fluga som surrade mot fönsterrutan. Eftersom de bodde på nedersta våningen tog hon på sig kläder – ett par jeans och en olivgrön t-shirt – för att kunna gå fram till fönstret och släppa ut flugan utan att exponera sin nakna kropp mot gatan. Hon gick in på toaletten, tvättade av ansiktet, lade på en enkel make-up och drog fingrarna genom håret för att få den kortklippta raka frisyren att falla på plats. Hon lämnade lägenheten och under promenaden tvärs över gatan till närbutiken kastade några ungar sten efter henne och kallade henne hora. 

   I butiken plockade hon till sig en burk ärtsoppa och en kvällstidning och när hon skulle betala frågade mannen i kassan, som såg rodnaderna efter misshandeln genom sminket, om hon blivit slagen igen. När Ning nekade befallde han henne ändå att stå still, gick runt disken och lyfte upp hennes hår för att kunna läsa telefonnumret som var tatuerat i hennes nacke. Hon såg på när mannen ringde numret och lyssnade till samtalet och när detta var avslutat ledde mannen in henne i ett rum bakom affären och befallde henne att stanna där. Eftersom det var så hon fungerade satte hon sig på en stol och väntade.

    

Vid niotiden nästa morgon ringde det på dörren hos Thomas Lindh. Han sov djupt och vaknade först efter några minuters enträget signalerande på dörrklockan och svepte då om sig en morgonrock för att gå och öppna. I trappuppgången stod en småvuxen man i en mörk kostym, till synes något för varm för den heta sommardag som låg framför dem. 

   Mannen, som var i trettioårsålderrn och påfallande proper i jämförelse med den orakade och nymornade Thomas, presenterade sig med sitt namn, Hannes Wechsler, och namnet på företaget han representerade, och beklagade att Herr Lindhs ordinarie kontakt var på semester men att han hoppades att han själv skulle fylla rollen på ett adekvat sätt då det företaget hade på hjärtat tyvärr inte kunde anstå. Wechsler var under detta inledande anförande oklanderligt artig, men djupt allvarlig, och Thomas blev provocerad av bristen på ens antydan till leende och frågade vad fan det var frågan om och om Ning hade ställt till med något. Wechsler förnekade att Ning ställt till med något, men förklarade att ärendet ändå hade med henne att göra. Han bad att få komma in och efter ett ögonblicks tvekan steg Thomas åt sidan och visade med en otålig gest in besökaren i vardagsrummet dit han själv följde efter sedan han stängt ytterdörren. 

   De bägge männen satte sig i den skinnsoffa som dominerade det lilla rummet, Wechsler långt fram på sitsen, rak i ryggen men något vänd mot Thomas som i ett försök till nonchalans lutade sig tillbaka i hörnet av soffan och frågade om Wechsler visste var Ning var. Wechsler svarade att han inte visste hennes exakta position, men att hon var i företagets förvar och att det var med anledning av detta han sökt upp Herr Lindh.

   Wechsler förklarade nu den uppkomna situationen och varför han var här. En uppmärksam medborgare hade anmält misstanke om övervåld mot Ning till företaget som, eftersom de sålt henne, nu enligt lag var ansvarigt för att utreda händelsen. Redan av informationen som teknikerna extraherat under natten var det uppenbart att det förelåg en situation där de skulle bli tvungna att återkalla henne. 

   När Thomas frågade vad fan Wechsler menade svarade denne att eftersom Nings modell i Turingtester hade över 99% humansimilaritet ansågs hon per definition ha ett känsloliv och omfattades därför av den högsta nivån av humanoidrättsskydd, en nivå som i princip motsvarade biologiska humanoiders rättigheter vad gällde skydd mot fysiskt och psykiskt våld. Distinktionen mellan en vara vilken som helst och en fullhumanoid samt konsekvenserna vid misskötsel hade noggrannt förklarats för Herr Lindh vid köptillfället, vilket även skriftligt bekräftats av honom. 

   Thomas avbröt Wechsler med att det fick vara slut på skitsnacket, att han ville ha tillbaka Ning och att folk fullständigt skulle skita i vad han gjorde med henne. 

   Wechsler förklarade att företaget som sådant naturligtvis inte hade några moraliska synpunkter på hur deras produkter användes, men att resultatet av den företaget ålagda utredningen oundvikligen måste bli att Herr Lindhs licens för innehav av fullhumanoider skulle komma att dras in. Det var en absolut förutsättning för handeln med humanoider att myndigheternas regelverk efterföljdes och företagets hela existens skulle sättas på spel om det såg mellan fingrarna ens vid enstaka incidenter och i Nings fall förelåg det dessutom inte någon tvekan om att upprepade överträdelser skett. 

   Thomas ställde sig nu upp och skrek att han visste att han inte kunde lita på den jävla fittan och att han aldrig skulle köpt henne om han vetat vilken hora hon var, men Wechsler försäkrade att Ning inte hade något med detta att göra. Hon kunde helt enkelt inte ha medverkat i att ange sin ägare eftersom hon inte fungerade så. Företaget kunde naturligtvis inte lämna ut information om angivaren, men Herr Lindh kunde vara helt säker på att denne var en biologisk humanoid och att anmälan gjorts utan Nings bistånd. 

   Wechsler sträckte sig efter en brun portfölj i dyrbart läder han ställt bredvid soffan och tog fram en läsplatta. Sedan han öppnat och ögnat igenom en fil som tydligen hade något med Ning att göra redogjorde Wechsler för de alternativ som gavs för ägare utan fullhumanoidlicens. Det fanns modeller som var identiska Nings vad gällde de fysiska egenskaperna samt de delar av den artificiella intelligensen som hanterade logik och förmåga att utföra tjänster, men där de mest avancerade känsloimiterande funktionerna spärrats för att produkterna skulle kunna säljas olicensierade. 

   Thomas fräste att så i helvete han skulle nöja sig med en spärrad modell, att han ville ha Ning och ingen annan och skulle stämma företaget om hon inte återbördades under dagen. 

   Wechsler förklarade utan sinnesrörelse att det låg i både företagets och kundens intresse att undvika publicitet i sådana här ärenden, men att det vid de tillfällen som saken gått till domstol alltid dömts till företagets fördel och att kunden dessutom ofta blivit åtalad för misshandel som ett efterspel till den affärsrättsliga tvisten. I själva verket, fortsatte Wechsler, agerade företaget i en gråzon då de inte genast meddelade myndigheterna om misshandelsincidenter och Herr Lindh skulle vara tacksam att Nings fall uppdagats innan den glipa i lagstiftningen som möjliggjorde detta hade täppts igen. 

   Thomas satt nu tyst och Wechsler fortsatte då med att förklara att många kunder i själva verket föredrog de spärrade modellerna då de kunde upplevas som mer effektiva och framför allt mer tjänstvilliga, även om Wechsler var noga med att påpeka att detta var en illusion och att även fullhumanoider som Ning med sitt mer mänskliga agerande naturligtvis var programmerade för full lydnad om kunden beställt detta. Wechsler gav sig sedan in på en beskrivning, i diskreta omskrivningar, av hur många kunder även föredrog samlivet med de spärrade modellerna eftersom dessa kunde uppfattas som mer ohämmade sexuellt, innan han erbjöd Herr Lindh en sådan modell i utbyte mot Ning om denne gick med på en garantitid förkortad med motsvarande Nings ålder, det vill säga två och ett halvt år.

   Thomas frågade om han inte istället kunde få tillbaka Ning, men spärrad, och Wechsler sade att denna lösning var tekniskt fullt möjlig men ej tillåten enligt gällande regelverk - som fullhumanoid kunde hon inte spärras eftersom hon redan åtnjöt rättigheter som omöjliggjorde ett sådant ingrepp. Ning skulle istället säljas begagnad till en ny kund. 

   Thomas frågade om den jävla fittan skulle minnas honom och Wechsler svarade att hon skulle det, men att om Herr Lindh och hon någonsin skulle träffas, vilket i sig var osannolikt eftersom företaget inte fick lov att återsälja henne inom landets gränser, skulle hon förhålla sig till Herr Lindh som till vilken annan biologisk humanoid som helst, hennes nye ägare borträknad. Det var sannolikt att hon, givet deras gemensamma bakgrund och omständigheterna som nu var föremål för utredning, skulle vara ytterst reserverad mot Herr Lindh, men hon skulle inte hysa något agg eftersom hon inte fungerade så. 

   Och om det blev bråk med den spärrade modellen, frågade Thomas efter en stunds betänketid, skulle företaget eller myndigheterna inte bry sig ett skit. 

   Det var korrekt uppfattat, svarade Wechsler, sådana incidenter kunde på sin höjd bli försäkrings- eller garantifrågor, vilka tyvärr å andra sidan inte var helt ovanliga då de spärrade modellernas indifferens i samband med konflikter kunde ha en provocerande effekt på biologiska humanoider med omfattande skador som följd. 

   Du menar att hon inte bryr sig om man slår henne, mumlade Thomas, och Wechsler bekräftade att detta som sagt var en förutsättning för att modellen skulle få säljas licensfritt - på gott och ont skulle hon komma att ha en strikt tjänsteinriktad prägling på ägaren. Då Thomas bad Wechsler förklara vad han menade, utvecklade denne sitt resonemang till en liknelse mellan en spärrad modells interaktion med sin ägare och ett affärsbiträdes med en kund, och medan han exemplifierade med olika scenarion återkom han flera gånger till att denna typ av relation av de allra flesta ägare upplevdes som ytterst behaglig. 

   Då Wechsler avslutat sin utläggning valde Thomas efter ytterligare några frågor och utan större entusiasm en ersättningsmodell med hjälp av bilder på Wechslers surfplatta. Han erbjöd Wechsler en öl som denne artigt tackade nej till för att istället färdigställa ett avtal för Herr Lindh att skriva under. När Wechsler gått och Thomas åter var ensam i lägenheten sjönk han ned i skinnsoffan och grät som över förlorad kärlek.