söndag 29 juli 2012

Rekreation

Jag satt i en banalt helkaklad bar i en gentrifierad skitdel av staden, men den kändes som himmelriket eller något. Lägenheten jag lånade för tillfället var ett förortskyffe jag inte ville tillbringa mer tid än nödvändigt i, vilket var extra olyckligt eftersom jag jobbade hemifrån. Jag vill inte ens kalla det jobb. Eller hem. Så fort det var möjligt hade jag loggat ut för veckan och stuckit hit. Det här stället, en öl, en tidning och tillräckligt med pengar för att kunna stanna ett tag var som en frälsning, även om jag egentligen var värd något ännu bättre efter den här pissveckan. Det måste till förändringar, vad som helst. Jag hade bara chansat. Jag hade absolut ingen anledning att vara just här, vilket oftast är en jävligt bra anledning har jag märkt. 
   Det satt bara lite reklambyråfolk och några kulturarbetare i lokalen än så länge. Jag försökte se ut som en äldre variant av reklamarna och skissade på mitt livs historia om någon mot förmodan skulle börja prata med mig. Jag kunde inget om branschen och lyssnade på deras dravel för att plocka upp lite fraser att använda mig av, men slutade när jag blev för uttråkad. Inflyttade lantisar. Kontorspolitik. De kunde lika gärna varit revisorer eller ingenjörer. Jag pekade på min tidning och bad dem hålla käften. De tjafsade lite, men bytte bord till ett längre bort. Skärrade.
   Det började ösregna ute vilket gav idioterna något annat än mig att bry sig om. Det verkligen pissade ned och folk flydde in från gatorna. Stället fylldes snabbt och alla började ringa hem för att säga att de skulle bli sena och beställde vin på glas. Spontan after work. Crazy. Jag mördade utrikessidorna med blicken och härdade ut. En bankkvinna av något slag stod med ryggen mot mig och sin handväska irriterande nära mitt ansikte. Jag snodde inget ur den för jag ville inte gå ut i regnet, utan frågade om jag kunde bjuda henne på ett glas. Hon drack rött. Nej tack och fnitter med kollegorna. Det skulle göra hennes helg och måndagslunchen. Någon jävla tomte i kostym började säga något för att göra sig lustig men såg min blick i tid och tystnade. 
   Folk drack ur, lämnade stället och ersattes av andra. En kille i trettioårsåldern kom fram och frågade om jag var den kände skådespelaren jag ibland förväxlas med. Han köpte in öl och Fernet till oss när jag sade att jag var just den skådespelaren. Han frågade en del men när jag svarade kortfattat började han berätta om sig själv istället. Mest ointressanta saker, han var dj på fritiden men uppenbarligen okänd eftersom han satt här med mig.  Jag började gilla honom efter ett tag och han fick beställa in en runda till. Jag hade växlat till rikssvenska och lade på lite Dramatentimbre för att underhålla honom. Släppte lite skvaller om kollegor. Hon är lesbisk, han snortar och så vidare. Gav honom valuta för pengarna. Jag föredrar teater före film. Om de sista detaljerna går i lås spelar jag in i Hollywood i vinter - ingen stor grej, men kul. Han gick loss på sina favoritregissörer medan jag misslyckades med att fånga blicken hos en tjej två bord bort. Jag började bli uttråkad igen när killen kände igen ett par som kom in genom dörren och vinkade dem till sig.
   Den nye killen såg ut som den första. Skägg och t-shirt och dåligt tränad. Tjejen såg ut som en åldrad partybrud i den här miljön. I skidjacka hade hon sett ut som en åldrad skidbrud och i ett seglarställ som en åldrad seglarbrud. Hon var vacker. Hon var intresserad av skådisen. Killen var antingen inte hennes eller ovanligt cool för han brydde sig inte när hon stötte på mig. Vilket fantastiskt liv du måste leva. Tänk att kunna gå in i en annan människa så. Jag tonade ned allt för att verka mer spännande. Jag ville veta allt om hennes drömmar. Något gick fel för hon tappade intresset efter ett tag. Vi drack mer och jag berättade om mitt movie star-liv och de om sina misslyckade projekt. Fotografera uteliggare. Journalistutbildning på folkhögskola. Opublicerad roman. Förr eller senare får man ett break. Yeah, right. Jag sade åt dem att dra åt helvete och gick till toaletten. 
   Killen med tjejen kom in efter mig och skrek att han visste att jag inte var han. Skådisen. Jag nitade honom. Han var större än jag men jag slog först och han föll mot ett element och blödde rejält. Det bara rann. Han var uppenbart ovan vid våld men sprang mot mig och började brottas. Brottas, vad fan. En vakt kom och särade på oss efter ett tag. Han sade åt mig att vänta där jag var och slet med sig killen ut från toaletten. När han kom tillbaka ledde han mig genom baren med sin kavaj som skydd över mitt huvud. Folk hade fotat redan inne på toaletten men nu fick de bara kavajen och vakten. Vi gick ned i källaren och jag var rädd att de skulle hålla kvar mig för polisen, men vakten och en äldre man bad om ursäkt och sade att de hade fixat en taxi som skulle ta mig hem. Det var redan kvällstidningar utanför entrén så de tog ut mig bakvägen där en finnig jävel tog ett foto på mig i alla fall. 
   Den äldre mannen bad om ursäkt en gång till och jag gav fingret åt fotografen genom taxifönstret. Han fick det på bild för det var i tidningen nästa dag. Killen jag nitat hade blivit utslängd och stod och intervjuades på gatan när vi körde förbi. Jag såg inte partybruden någonstans. Taxichauffören var afrikan och kände inte igen mig som skådis så han blev inte förvånad när jag skulle till en sketen förort. Jag förklarade ändå att det var en älskarinna som bodde därute. Han bara flinade. Jag var rejält full när jag kom hem men satte mig trots det vid datorn för att kolla om jag fått in några pengar. Det hade jag inte. Jag somnade framför en film. Dagen efter var hela historien i kvällstidningarna. Känd skådis i krogbråk. Mobilfoton på mig. Skådisen dementerade inte utan låtsades att jag var han. Om jag möter den jäveln någon gång skall jag fråga varför, men jag tror jag vet.

lördag 21 juli 2012

Kalla mig Ismael

Den underligaste sak hände mig för några år sedan. Jag var fortfarande student då och sommarlovet började med att min flickvän lämnade mig, troligen för en annan man och troligen för att resa någonstans. Hennes avsked tog mig ganska hårt, och jag tillbringade några dagar i vår gemensamma lägenhet för att tänka igenom min situation.
   Utan att säga det rakt ut hade hon låtit förstå att hon inte skulle komma tillbaka, vilket jag tolkade som att lägenheten var min att disponera. Jag behövde alltså egentligen inte agera på något sätt på grund av hennes oväntade beslut, men samtidigt kände jag ett behov av lägga upp nya planer för sommaren som jag nu skulle tillbringa ensam. Jag vägde olika möjligheter mot varandra, och kom fram till att jag skulle försöka skaffa ett arbete, inte för att jag nödvändigtvis behövde pengar utan snarare för sysselsättningens skull.
   Som av en händelse såg jag redan samma eftermiddag en liten annons på den lokala butikens anlagstavla om en tjänst som privatlärare och jag ringde genast det telefonnummer som stod på annonsen, dock utan att få något svar. Jag hade sånär glömt bort detta nästa morgon, men efter att noggrannt ha läst tidningens småannonser utan att ha hittat någon lämplig mindes jag och ringde numret igen. Denna gång svarade en ung kvinna och jag fick en adress och en avtalad tid senare under dagen. För tillfället nöjd med denna lilla framgång städade jag och vädrade lägenheten för att förstärka känslan av nystart.
   Då adressen jag skulle till låg på andra sidan en park jag ofta promenerat i valde jag att gå dit, något som tog ungefär tjugo minuter. Min destination visade sig vara ett sexvåningshus av artonhundratalstyp. Då jag ringde på porttelefonen öppnades genast dörren utan att jag behövde presentera mig och jag tog hissen högst upp där en flicka i övre tonåren väntade. När hon presenterade sig som Emily kände jag igen hennes röst från telefonen, vilket förvånade mig eftersom hon var betydligt yngre än man kunde förvänta sig för en anställningsintervju. Inte desto mindre visade hon mig vägen genom en stor våning, möblerad med tidstrogna antika möbler, till ett rum som bäst kunde beskrivas som ett bibliotek då tre av fyra väggar var täckta av fyllda bokhyllor. På den fjärde väggen vette två höga fönster mot parken jag precis gått genom.
   Hon bad mig sätta mig i en fåtölj medan hon själv tog plats i en soffa och förklarade sedan att det var hennes nioåriga syster som var i behov av lästräning över sommaren. Då jag förväntat mig en längre intervju blev jag förvånad när hon efter bara några korta frågor om mig genast gick över till att förklara det upplägg hon tänkt sig för lektionerna. Hennes syster och jag skulle tillsammans läsa Melvilles Moby Dick, för att systern vid sommarens slut skulle kunna sammanfatta denna i form av en essä. Jag sade inget, men såg uppenbarligen ut att ifrågasätta valet av litteratur, varför flickan förklarade att systerns behov av lästräning inte berodde på att hon på något vis var för sin ålder dålig på att läsa utan snarare på det omvända, ett förtydligande som jag bara delvis förstod men då jag inte ville riskera min anställning nickade jag bara.
   Efter att ha kommit överens om lön avtalades det att jag skulle läsa med Lovisa, som systern hette, varje vardagsförmiddag, varpå Emily följde mig till dörren, fortfarande utan att jag fått träffa min elev. När jag utanför dörren vände mig för att ta adjö sade Emily med stort allvar att den kommande sommaren skulle bli mycket viktig för hennes syster och att det därför ålåg mig ett stort ansvar, en formulering som jag fann lustigt dramatisk men jag bedyrade att jag skulle göra mitt yttersta som Lovisas lärare.
   På vägen hem gick jag ut ur parken något kvarter innan mitt för att köpa en anteckningsbok att använda på mitt nya jobb. Jag valde en enkel svart bok för det seriösa uttryck som tycktes passa uppdraget som låg framför mig. På ett kafé satte jag mig sedan och skrev ned detaljerna runt dagens möte, som jag trots att lektionerna ännu inte startat ville dokumentera. Resten av eftermiddagen promenerade jag i parken som så många gånger tidigare innan jag gick hem och åt en lätt middag för att sedan ägna kvällen åt att se enklare underhållningsprogram på teve, något som jag var förtjust i.

Punktligt nästa morgon infann jag mig hos min nya arbetsgivare. Emily släppte in mig och visade in mig i biblioteket som förra gången, och efter att jag en kort stund suttit och väntat ensam vid bordet där ett väl läst exemplar av Moby Dick redan låg öppnades dörren och min elev, Lovisa, steg in.
   Hon presenterade sig och lyssnade uppmärksamt när jag förklarade upplägget jag tänkt mig. Vi skulle läsa högt ur boken, omväxlande hon och jag, för att sedan summera det vi läst under dagen. På detta sätt skulle vi gradvis skapa oss en uppfattning om romanen och ge henne möjligheter att hitta infallsvinklar till sin essä. Jag förklarade att jag hade läst Moby Dick en gång i min ungdom, men inte var litteraturstudent och därför inte hade några färdiga analyser åt henne men heller inga förutfattade meningar.
   Lovisa nickade förståelse och bifall och började på min anmodan läsa högt ur romanen, medan jag lutade mig tillbaka och lyssnade. Hon läste med stadig röst och påfallande bra för sin ålder, utan att staka sig ens på ålderdomliga eller ovanliga ord, och hon verkade också tillgodogöra sig historien väl då hon varierade tempo och uttryck efter denna. När jag efter en stund tog över läsandet och kannibalen Queequeg gjorde sin entré kröp hon först ihop, av spänning och förskräckelse, i sin fåtölj, för att senare skratta förtjust åt det absurda i historierna om Ismaels och Queequegs samlevnad.
   Jag hade som jag nämnt varit skeptisk till det rimliga i att läsa en så avancerad bok med en nioåring, men var efter denna första läsning positivt överraskad. Efter att vi diskuterat inledningen tackade Lovisa för dagen och lämnade rummet för att genast ersättas av Emily, som om denna stått och väntat utanför dörren eller i ett angränsande rum. Emily frågade om jag ville ha te, vilket jag tackade ja till, och då hon återkommit med en bricka med te, kex, marmelad och flera sorters hårdost frågade hon först hur jag hade upplevt förmiddagen för att sedan förhöra sig om min bakgrund som jag fann ett visst behag i att berätta om då Emily var en påfallande god lyssnare.
   När jag lämnat våningen hade jag sedan större delen av eftermiddagen fri och jag använde den till att ströva i parken och då och då stanna till för att skriva ned minnesanteckningar från dagens undervisning eller idéer för morgondagens läsning och analys. På kvällen drog jag mig sedan tillbaka till min lägenhet på andra sidan parken för att äta och vila framför teven.
   De följande två arbetsdagarna blev kopior av den första, inklusive testunden med Emily. Ismael och Queequeg var fortfarande kvar i Nantucket, men hade fått hyra på Pequod och en första referens till Ahab hade gjorts i ett kapitel som fick Lovisa att ängslas på ett sätt som jag tyckte var illavarslande. Då jag under samtalet med Emily nämnde detta ifrågasatte jag det sunda i att läsa denna roman med en så ung flicka även om, eller kanske på grund av att, hon verkade förstå den och ta den till sig så väl och undrade om vi inte skulle överväga att byta studieobjekt. Emily tog inte illa upp av mitt förslag, men slog bort det som orimligt – Moby Dick var det enda alternativet denna sommar, förklarade hon allvarligt utan att motivera detta vidare.
   Hon bytte sedan ämne och ställde kompletterande frågor om min uppväxt, som jag tidigare berättat för henne om, som om hon funderat sedan gårdagens samtal och ville ha vissa luckor ifyllda. Jag berättade gärna då jag fann hennes intresse smickrande och då det även fyllde en funktion för mig själv att rekapitulera min barndom. Den omtumlande starten på sommaren hade lämnat mig i ett tillstånd av rotlöshet och att höra mig själv formulera min bakgrund återgav mitt liv en del av sin kontext.
   När sedan helgen inföll och jag var för mig själv märkte jag att jag gradvis tappade fästet igen och jag började därför skriva om mig själv i den svarta boken där nu minnesanteckningar från samtalen med Lovisa och Emily varvades med insikter och tankar om Moby Dick och episoder från mitt liv. Skrivandet ersatte bara delvis den terapeutiska verkan av testunden, men var tillräckligt effektivt för att fylla sitt syfte och jag tog mig genom helgen, förväntansfull inför nästa arbetsvecka.

I mitten på vecka två lämnade Pequod sin hamn i en passage som jag mindes att jag tyckte mycket om redan första gången jag läste romanen och som jag därför blev glad över att även Lovisa rycktes med av. Hon drog fram en stol till fönstret och ställde sig på den för att se ut genom fönstret mot parken medan jag läste det äventyrsdoftande kapitlet, som om hon stod i fartygets för och såg ut över havet. När hon då och då vände sig om mot mig strålade hennes hela uppenbarelse av förtjusning. Jag berättade ivrigt för Emily efteråt, men hon visade till min besvikelse inte någon överdriven glädje eller förvåning över systerns starka läsupplevelse, som om den var något hon förväntat sig, varken mer eller mindre.
   Sent under fredagsläsningen gorde sedan Ahab sin entré och utlyste belöningen till den som först siktade Moby Dick och Lovisa skakades uppenbart av detta kapitel och dess föraning om besatthet och annalkande katastrof, och trots att jag styrde diskussionen efteråt mot de andra partierna av dagens läsning tog jag helg med en oro över med vilken distanslöshet flickan reagerade på berättelsen, som om hon absorberade och genomgick alla sinnesrörelser i första person. Som om hon inte läste romanen utan levde den, med en farlig kombination av intellektuell brådmogenhet och barnslig känslomässig försvarslöshet.
   På måndagen återupptog vi läsningen och Moby Dick gick nu, till min lättnad, in i ett rofyllt tempo där Ismaels redogörelser för de dagliga aktiviteterna på valfångaren blandades med karaktärsstudier av besättningsmedlemmarna. Jag uppmuntrade Lovisa att notera de senare då de skulle utgöra bra material till essän, men hon var väl så intresserad av beskrivningarna av valfångsthantverket, en del av romanen som jag vid min första läsning tolkat som någon form av parodi från Melville. När nu min elev helhjärtat ägnade sig åt att försöka förstå varje detalj i Ismaels metodiska beskrivning av yrkesutövningen ombord hade jag inte hjärta att låta henne förstå att hon fokuserades på berättelsens fond, och sanningen att säga blev jag efter ett tag osäker på om detta ens var ett korrekt påstående och om det inte var jag själv som i grunden missuppfattat romanen.

Vecka efter vecka gick och vi befann oss närmast i ett meditativt tillstånd under läsningen. Det här var en lycklig tid för mig. Jag kände att jag bemästrade min roll på ett utmärkt sätt, jag var ytterst nöjd med min elevs framsteg, en elev som dessutom trivdes med att studera tillsammans med mig, och samtalen med Emily fortsatte vara stimulerande och behagliga. Jag glömde sånär hur illa sommaren börjat och tackade min lyckliga stjärna för att allt avlöpt så väl, tack vare den anställning som jag så slumpartat erhållit.
   Under hela denna tid fortsatte jag fördriva mina eftermiddagar i parken mellan flickornas våning och min lägenhet. Det var en osedvanligt vacker sommar, inte överdrivet varm men solig och ständigt med en behaglig bris, och den lämpade sig väl för promenader, något som fler än jag upptäckt och jag tillbringade mycket tid med att förstulet studera parkens övriga gäster. Jag tog dock inte kontakt med någon då den stimulans jag fick under förmiddagarna i våningen fyllde mitt behov på området och jag dessutom vagt kände det som en plikt att minimera övrigt umgänge under den tid mitt uppdrag varade. Jag levde helt enkelt i en närmast fullständig isolation förutom kontakten med flickorna. Systrarna verkade å sin sida ha lämnats ensamma i staden över sommaren, något som jag fann anmärkningsvärt men som jag under inget av mina många samtal med Emily frågade om. Det var strängt taget inte min sak att lägga mig i.
   När det gällde min före detta flickvän övergick mina tankar om henne från grubblande till reflekterande, från oro och saknad till acceptans och hågkomst. Jag är övertygad om att det goda humör som nu återbördats mig sprang ur mitt arbete med Lovisa och att detta också hjälpt mig att snabba på processen att hantera min förlust. Jag var, återigen, lycklig i brist på bättre ord och dåligt förberedd när Moby Dick med två veckors läsning kvar gick in i nästa fas, en fas av accelererad galenskap och ond bråd död.

Jakten på Moby Dick smygs in i romanen, med allt tätare rykten om att valen synts till och med Ahab som alltmer aktiv. Det grämer mig fortfarande att jag inte var mer lyhörd för Lovisas reaktioner under denna del av läsningen, troligen på grund av att jag trubbats av under den bekymmersfria perioden i Lovisas utbildning. När jag senare läst min svarta bok från just dessa dagar har jag endast hitta få och korta kommentarer, utan egentlig substans, något som tyder på att mitt engagemang och min vakenhet hade minskat.
   När Lovisa till slut reagerade på ett sätt som inte gick att negligera, var skadan redan skedd och svårreparerad. Detta skedde vid den passage i texten då Starbuck överväger att mörda Ahab för att ta över skeppet och styra det hemåt. Lovisa läste texten och då Starbuck gav upp sin plan lade hon ifrån sig boken och vägrade läsa vidare, trots att det var gott och väl fyrtiofem minuter kvar av utsatt tid. Hon såg plötsligt uppgiven och trött ut, som om sommarens hårda arbete kommit ikapp henne samtidigt med en slutlig insikt om berättelsen. ’De kommer att dö’ sade hon och stirrade mig stint i ögonen. ’Han kommer att döda dem alla’.
   Jag såg ingen annan utväg än att medge att Pequods besättning mycket riktigt går mot ett tragiskt slut och att oundvikligheten i detta är en del av romanens storhet, men att det finns lärdom att dra av detta och att denna lärdom kan användas för att undvika misstag i det egna livet.
   Lovisa lyssnade noggrannt på min utläggning och ifrågasatte sedan utifrån denna om det var försvarbart att offra verkliga romanfigurer för ett sådant syfte. Vi hade sedan en stimulerande men också frustrerande konversation om vad hon menade med verkliga romanfigurer, om skillnad mellan litteraturen och livet och om konstnärens friheter respektive skyldigheter mot sin skapelse. Som jag tidigare nämnt var inte litteratur min framtida profession, faktum är att jag inte studerade någon annan form av humaniora heller, så jag fick improvisera mina argument som hade synnerligen svårt att övertyga Lovisa som höll fast vid sin övertygelse om att Melville svek sina skapelser genom att försätta dem i Ahabs våld utan chans att undkomma.
   De sista veckorna blev nu en plåga för Lovisa och därmed för mig. Medan Pequod och dess besättning gick mot sitt öde, drivna av sin besatte kapten, löstes Lovisas förtjusande person bildligt talat upp inför mina ögon. De tidigare av intellektuell nyfikenhet präglade lektionerna blev nu till ångestdriven plikt där flickan redan när hon steg in i rummet var nedstämd och uppgiven. Hon avbröt dock aldrig läsningen någon mer gång, tvärtom var hon målmedvetet beslutsam och även när jag under upprivande passager som hon mådde mycket illa av föreslog en paus fortsatte hon att läsa, som om det var ett arbete hon var tvungen att utföra.
   Eftersom det var uppenbart för mig hur illa flickan for av läsningen tog jag naturligtvis upp det, vid upprepade tillfällen, med hennes storasyster vid våra dagliga samtal, men Emily vidhöll att det var av yttersta vikt för Lovisa att läsa klart Moby Dick denna sommar. Våra samtal hade under sommaren fortsatt att handla om i huvudsak mig och Emily var synnerligen intresserad av min före detta flickvän och hennes plötsliga uppbrott, något som jag välkomnade då det gav mig chansen att formulera vissa tankar jag hade i ärendet. Lovisas gradvisa nedbrytning påverkade visserligen mitt stämningsläge, men mitt behov av att samtala med Emily var så starkt att jag ofta lyckades skjuta bort tankarna på den yngre systern under testunden. På eftermiddagarna, under promenaderna i parken, kom de dock tillbaka och jag ägnade timmar åt att fundera på sätt att mildra flickans lidande. Jag övervägde dock aldrig på allvar att lämna mitt uppdrag då jag dels såg det som en hederssak att fullfölja det och dels litade på Emilys försäkran om att det var absolut nödvändigt. Jag har då och då funderat på vad som hänt om jag agerat annorlunda, men kan än idag inte se att det skulle ha ändrat något till det bättre. Som i Moby Dick var det som hände ödesbestämt.
   Vår sista läsdag skiljde sig något från mönstret från de senaste veckorna. När Lovisa steg in i rummet gjorde hon det med ett stoiskt lugn och uppfylld av något som jag i retrospektiv vill se som acceptans av vad hon visste väntade. Hon läste själv samtliga de avslutande kapitlen med fast röst, hela tiden med stilla tårar rinnande nedför kinderna, men utan den tidigare rädslan och ångesten. När jag erbjöd mig att lösa av henne med läsningen tackade hon nej och när jag efter sista kapitlet föreslog att vi skulle fundera över signifikansen i att Ismael är den ende överlevande från Pequod bad hon att få avstå från diskussioner denna dag och avbryta lektionen tidigt. Under morgondagen skulle vi börja arbetet med hennes essä och hon förklarade att hon var trött och ville vila inför detta.
   När hon lämnade rummet trädde Emily genast in och istället för den vanliga testunden föreslog hon en promenad i parken, något som jag samtyckte till. Det kändes naturligt att bryta rutinerna nu när läsningen var avslutad och undervisningen gick in i sin sista fas. Efter att ha tagit hissen ned och korsat den stilla gatan framför flickornas hus befann vi oss i parken och jag upplevde flickan som gick bredvid mig och som jag lärt känna under sommaren som förändrad, kanske av att komma utomhus eller av att Lovisas läsning var avslutad. Hennes konversation var inte den vanliga, fokuserade, utan flyktigare och mer lättviktig. Jag hade börjat känna en viss frustration över detta då vi nådde en del av parken jag till min förvåning inte kände igen och hon plötsligt slog om till en mer allvarlig ton. Istället för att som vanligt be mig berätta om mitt liv och assistera med frågor och inpass, berättade Emily nu själv en historia.

Parken, berättade Emily, var för tvåhundra år sedan avslutningen på den egentliga staden och gick bortanför stadsgränsen över i landsbygd med byar, eller snarare träkåksbebyggelse för de människor som nödtorftigt livnärde sig på att förse borgarna i staden med tjänster och varor. Den del av parken vi befann oss i nu utgjorde det dåvarande gränslandet mellan stadsbornas promenadstråk och en av byarna som direkt angränsade till staden. Emily pekade ut en trädbevuxen kulle som utgjort den naturliga avgränsningen och dolt byn från staden och vice versa. Efter att staden vuxit bortom sin ursprungliga mur fanns fortfarande en imaginär mur kvar som avskiljde stadsbor från bybor. Åtskillnaden var en ordning som respekterades och vidmakthölls av bägge parter, då båda fann ett behov av distinktionen.
   Vänskap mellan de olika samhällsklasserna existerade i princip inte, men den sägen som Emily nu återberättade, och som hon betonade var just en sägen och inte nödvändigtvis sann då den inte någonstans fanns skriftligt dokumenterad, handlade om en ung man från staden och en flicka, ett barn, från byn på andra sidan kullen, som under varsin promenad råkat träffa på varandra och kommit i samspråk. Mannen, som var lärare, tyckte sig under samtalet uppfatta en kunskapstörst hos flickan och tog på sig att hjälpa henne att lära sig vissa basala färdigheter inom språk och matematik, färdigheter som i princip var oåtkomliga för flickor ur hennes miljö.
   De träffades därefter med jämna mellanrum i utkanten av parken för att träna på att läsa, skriva och räkna och mannen försåg också flickan med material och uppgifter att öva på. Mötena skedde i skymundan då mannens yrkesmässiga anseende hade tagit allvarlig skada om de blivit kända och då hösten kom tog de bägge sin tillflykt till en jordkällare som tillhört ett nu nedlagt landeri, en källare i vars mynning de hade skydd från regn men ändå dagsljus att läsa i. Flickan var begåvad och hennes snabba framsteg uppmuntrade mannen att fortsätta hennes utbildning som han alltmer lade ned sin själ i. Han fick i själva verket en större tillfredsställelse av att utbilda flickan än av den ordinarie undervisningen han gav i stadens skola.
   Kommen så långt i berättelsen stannade Emily och pekade snett bakom kullen som vi nu hade till vänster om oss för att visa på den plats där jordkällaren fortfarande fanns. Jag protesterade milt, då det dels verkade orimligt att det skulle finnas en sådan sevärdhet i parken som jag ansåg mig känna väl och dels för att en tvåhundra år gammal jordkällare för länge sedan borde rasat ihop och multnat bortom igenkänning. Emily ledde mig av stigen för att visa mig källaren, samtidigt som hon fortsatte berättelsen som nu tog en tragisk vändning.
   Då mannen en vinterdag kommit för en överenskommen lektion hade flickan inte varit där, trots att hon utan undantag kom tidigt till deras möten. Dessutom var dörren till den, som de trott, glömda jordkällaren stängd och reglad utifrån, vilket mannen upplevde som illavarslande då han som nämnts ville hålla undervisningen av flickan hemlig. Efter att förgäves ha väntat på flickan öppnade han till slut källardörren och fann innanför denna flickan som hade frusit eller törstat ihjäl - vilket framkom aldrig av den polisutredning som inte heller hittade den skyldige till dådet. Mannen närvarade vid begravningen och träffade då flickans enda nära släkting, en äldre syster som försörjde de båda genom att arbeta som husa hos en familj i staden. Den unga kvinnan hade då mannen berättade om sin relation med hennes lillasyster hållit honom ansvarig för dennas död, något som plågade mannen svårt, så svårt att han ett drygt år senare tog livet av sig.
   Vi hade nu kommit fram till den plats Emily pekat ut och där det faktiskt också visade sig finnas en jordkällare, dock i så gott skick att den omöjligt kan ha varit så gammal som historien gjorde gällande. Jag kommenterade inte detta faktum, utan frågade varför systern hållit mannen ansvarig för flickans död istället för att vara tacksam för hans ansträngningar och Emily svarade att hon hade funderat mycket på detta, men inte kommit fram till ett säkert svar. Kanske var det irrationell ilska orsakad av hennes djupa sorg, kanske var det en tro att kunskapen som dottern erhållit i sig bragt olyckan över henne. Det kanske till och med var avundsjuka över att den yngre systern fick tillgång till något som den äldre systern aldrig erhållit. Oavsett vilket så hade den äldre systern levt resten av sitt liv med vetskapen om att hon var skyldig inte bara till flickans utan också mannens död.
   När jag frågade hur hon kunde anse sig skyldig även till sin systers död, ryckte Emily bara lätt på axlarna utan att svara. Istället föreslog hon att vi skulle gå in i jordkällaren, något som jag egentligen var skeptisk till men ändå kände att vi borde göra när vi gjort oss besväret att gå ända fram till den. Jag hade bara tagit ett par hukande steg in i den trånga källaren då Emily bakom mig sade något som jag uppfattade som ’Farväl, Ismael’. Då jag vände mig om såg jag henne för sista gången, upplyst av middagssolen som föll snett in bakifrån då hon upprepade sitt avsked. Sedan stängde hon dörren och reglade den.

Jag hade hunnit skaffa mig en första bild av källaren innan det nu blev absolut mörkt. Innanför den trånga öppningen vidgades den till ett kanske fyra kvadratmeter stort utrymme klätt av tjock ekplank. Takhöjden var ungefär tjugo centimeter lägre än min längd, vilket skulle motsvara en meter och sextio centimeter, och min påtvingade hukande position var det som, tillsammans med mörkret, gav den första akuta känslan av instängdhet, en panisk känsla som fick mig att kasta mig mot dörren som dock inte rubbades det minsta.
   Av någon anledning förstod jag genast att Emily inte stängt dörren som ett skämt och strax skulle öppna den igen, kanske kände jag henne alltför väl efter sommarens samtal eller så var det berättelsen om flickan som fick mig att förstå att hon stängt dörren för att lämna mig här. All känsla av tid upphörde genast från det att dörren stängdes så jag vet inte hur länge jag skrek och slog på dörren innan jag insåg det lönlösa i det och tvingade mig själv att lugna ned mig och överväga mina möjligheter.
   Mina ögon, som nu borde vant sig vid mörkret, såg fortfarande ingenting. Tydligen var källaren hermetiskt tillsluten, vilket fick mig att frukta att jag omgående skulle dö av syrebrist. När jag metodiskt sökte av utrymmet med händerna för att hitta någon form av glipa i väggarna kände jag dock drag i överkant och underkant. Tyvärr visade denna min undersökning inte på någon uppenbar svag punkt i inklädnaden och jag sjönk istället ned mot väggen i sittande ställning för att vila medan jag tog av mig en sko och slog den taktfast mot dörren i ett försök att väcka någon förbipasserandes uppmärksamhet, en möjlighet som inte kändes sannolik då källaren dels låg avsides och ljudet från min rågummiklädda sko mot dörren var dovt och knappast färdades långt.
   Efter att jag ännu en gång sökt av väggar, tak och golv minituöst och kommit fram till att jordgolvet var min enda möjlighet började jag gräva med händerna närmast dörrkarmen. Jag insåg ganska omgående att den åverkan mina bara händer gjorde på det till betongaktig hårdhet trampade golvet var alltför liten för att jag någonsin skulle ta mig ur källaren levande, men fortsatte ändå eftersom sysselsättningen i sig var lugnande. Tänkte jag på något över huvud taget under de dygn jag låg på knä framför den stängda dörren så var det på vad jag kunde gjort annorlunda som Lovisas lärare för att förhindra det som nu skett. Jag var övertygad om att Emily bedömt mitt och Lovisas arbete som ett misslyckande och att detta lett till att hon låst in mig.
   Jag föll av och till i sömn men så fort jag vaknade började jag gräva igen. Jag hade stött på en liten sten som jag kunde använda, men trots detta kände jag mina fingrar blöda i mörkret. Jag började nu tappa orken och mitt grävande blev alltmer verkningslöst. Efter att ha sovit en fjärde eller femte gång vaknade jag framför en vidöppen dörr och med solen skinande i mitt ansikte, som låg bara centimetrar innanför tröskeln. Det fanns ingen människa inom synhåll så vem som än öppnat hade lämnat mig där utan att väcka mig. Jag var utmattad men släpade mig ut ur källaren och mot parken. Mina ben bar mig inte efter dygnen i sittande ställning, men jag lyckades halvt krypande, halvt ålande ta mig fram till en stig och när jag såg en man och en kvinna komma emot mig tappade jag medvetandet.
   Jag vaknade i en sjukhussäng och trodde först jag hallucinerade då jag såg min flickvän bredvid sängen. Jag svävade mellan medvetande och sömn några dagar innan jag förstod att hon faktiskt var där. Hon var djupt orolig för mig, då jag varit i mycket dåligt skick när jag hittades, och satt hos mig hela dagarna tills mitt tillstånd var stabilt. En polisman kom sedan och ställde frågor om vad som hänt mig. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt när jag valde att inte berätta om Emily och Lovisa utan sade att jag av en olyckshändelse råkat stänga in mig i källaren. Polismannen samtalade med min flickvän utom hörhåll för mig och jag förstod att man inte trodde på min förklaring, men man hade naturligtvis inte någon anledning att misstänka vad som faktiskt hänt. Jag fick stanna på sjukhuset en vecka innan jag åkte hem.

Den underliga sommaren var så gott som tillända. Jag försökte, när mina krafter var tillbaka, ta kontakt med Emily och Lovisa, men det visade sig att det nu bodde ett äldre par i deras lägenhet. När jag sökte efter jordkällaren hittade jag inte ens till den del av parken som Emily visat mig. Av någon anledning blev jag inte särskilt förvånad över något av detta utan sökte alternativa förklaringar till vad som hänt mig under sommaren, dock utan att lyckas. Jag rannsakade också noggrannt min svarta bok i mitt sökande efter ledtrådar, men slogs bara av den aningslöshet mina skriverier andades nu när jag läste dem i efterhand.
   Sommaren förblev ett mysterium även vad gäller min flickvän. Hon nämnde aldrig något om sin frånvaro eller att hon låtit påskina att den skulle vara permanent och jag tog av diverse anledningar aldrig upp ämnet heller. Min flickvän och jag hade trots detta två goda år tillsammans innan vi, på mitt initiativ, bröt vårt förhållande när jag fullgjort mina studier och flyttade till en annan, mindre, ort för att börja arbeta. Jag vill tro att vår splittring inte hade med den där sommarens händelser att göra utan hade inträffat ändå. I mitt nystartade liv har jag skaffat mig en bra position på företaget jag arbetar för, ett rimligt stort umgänge och ett förtroendeuppdrag i ortens föreningsliv, men till dags dato inget nytt förhållande.
   Jag lever ett enkelt liv, fortfarande med teven som en källa till glädje och det var när jag följde en talangtävling för barn som jag åter fick anledning att minnas Lovisa och Emily. I en första serie program framträdde ett stort antal tävlande, varav några sedan valdes ut för en utslagstävling. Till min förvåning upptäckte jag att en flicka, sjungandes ålderdomliga schlagers med en för sin ålder fantastisk röst och utstrålning, var märkligt lik Lovisa. Då programledaren presenterade hennes syster som ackompanjerat henne på piano och denna visade sig vara lika lik Emily, kunde jag inte låta bli att söka information om de bägge tävlande på kvällstidningarnas nätsidor. De visade sig heta något annat än Lovisa och Emily och var nio respektive sjutton år. Då Lovisa vid det här lagt skulle varit femton år och Emily närmare tjugofem antog jag att det omöjligt kunde vara de.
   Allt eftersom jag de vintermånader tävlingen pågick följde den minituöst och även konsulterade min svarta anteckningsbok för att minnas blev jag alltmer övertygad om att de tävlande systrarna trots allt måste vara de flickor jag lärt känna den där sommaren, hur obegripligt det än kunde synas. När Lovisa avancerade i tävlingen fick de bägge alltmer utrymme framför kameran och de var identiska på ett sätt som inte kunde vara ett sammanträffande, inte bara till utseende utan också till personlighet och uttryck.
   Så småningom visade sig tyvärr också det svårmod, gränsande till depression, som Lovisa uppvisat under slutfasen av vår undervisning. När det gällde talangtävlingen framkom det aldrig vad det var som tog Lovisa så hårt, mer än att hon kände osedvanligt mycket för de utröstade konkurrenterna och därför hade svårt att glädja sig över sin egen framgång. Att detta skulle vara den enda eller huvudsakliga anledningen har jag dock svårt att tro.
   Även om jag inte logiskt kunde förklara sambandet med mina tidigare upplevelser hade jag en intuitiv förståelse för hur det hela skulle avlöpa och blev därför inte förvånad när de bägge systrarna strax före finalprogrammet försvann utan att lämna något spår efter sig. Jag tror närmast det var lättnad jag kände.  

måndag 16 juli 2012

Ning

Den medelålders mannen skrek att Ning var en jävla fitta och drev henne bakåt genom köket tills hon trängd mot kylskåpet bad om ursäkt utan att förstå för vad. När hans alkoholdoftande andedräkt fick henne att instinktivt vända bort sitt ansikte började han slå henne. Han andades tungt av ansträngningen och slagen blev alltmer kraftlösa men när hon hasade ned längs kylskåpsdörren övergick han till att sparka henne och Ning rullade ihop sig till en boll för att skydda ansikte och mage. Mannen var liksom Ning naken och hans bara fötter skadade henne inte särskilt svårt och hon visste att han snart skulle tröttna och väntade ut honom tills han började snyfta och när hon tröstade honom gjorde han ett nytt misslyckat försök att ha sex med henne innan han rullade av henne, fortfarande gråtande. 
   Hon hjälpte mannen upp och ledde honom förbi vardagsrummet in i sovrummet där hon tog på honom ett par boxershorts och bäddade ned honom i sängen. Hon talade lågt och lugnande till mannen som snart somnade och Ning satt en stund kvar på sängkanten och betraktade en fluga som surrade mot fönsterrutan. Eftersom de bodde på nedersta våningen tog hon på sig kläder – ett par jeans och en olivgrön t-shirt – för att kunna gå fram till fönstret och släppa ut flugan utan att exponera sin nakna kropp mot gatan. Hon gick in på toaletten, tvättade av ansiktet, lade på en enkel make-up och drog fingrarna genom håret för att få den kortklippta raka frisyren att falla på plats. Hon lämnade lägenheten och under promenaden tvärs över gatan till närbutiken kastade några ungar sten efter henne och kallade henne hora. 
   I butiken plockade hon till sig en burk ärtsoppa och en kvällstidning och när hon skulle betala frågade mannen i kassan, som såg rodnaderna efter misshandeln genom sminket, om hon blivit slagen igen. När Ning nekade befallde han henne ändå att stå still, gick runt disken och lyfte upp hennes hår för att kunna läsa telefonnumret som var tatuerat i hennes nacke. Hon såg på när mannen ringde numret och lyssnade till samtalet och när detta var avslutat ledde mannen in henne i ett rum bakom affären och befallde henne att stanna där. Eftersom det var så hon fungerade satte hon sig på en stol och väntade.
    
Vid niotiden nästa morgon ringde det på dörren hos Thomas Lindh. Han sov djupt och vaknade först efter några minuters enträget signalerande på dörrklockan och svepte då om sig en morgonrock för att gå och öppna. I trappuppgången stod en småvuxen man i en mörk kostym, till synes något för varm för den heta sommardag som låg framför dem. 
   Mannen, som var i trettioårsålderrn och påfallande proper i jämförelse med den orakade och nymornade Thomas, presenterade sig med sitt namn, Hannes Wechsler, och namnet på företaget han representerade, och beklagade att Herr Lindhs ordinarie kontakt var på semester men att han hoppades att han själv skulle fylla rollen på ett adekvat sätt då det företaget hade på hjärtat tyvärr inte kunde anstå. Wechsler var under detta inledande anförande oklanderligt artig, men djupt allvarlig, och Thomas blev provocerad av bristen på ens antydan till leende och frågade vad fan det var frågan om och om Ning hade ställt till med något. Wechsler förnekade att Ning ställt till med något, men förklarade att ärendet ändå hade med henne att göra. Han bad att få komma in och efter ett ögonblicks tvekan steg Thomas åt sidan och visade med en otålig gest in besökaren i vardagsrummet dit han själv följde efter sedan han stängt ytterdörren. 
   De bägge männen satte sig i den skinnsoffa som dominerade det lilla rummet, Wechsler långt fram på sitsen, rak i ryggen men något vänd mot Thomas som i ett försök till nonchalans lutade sig tillbaka i hörnet av soffan och frågade om Wechsler visste var Ning var. Wechsler svarade att han inte visste hennes exakta position, men att hon var i företagets förvar och att det var med anledning av detta han sökt upp Herr Lindh.
   Wechsler förklarade nu den uppkomna situationen och varför han var här. En uppmärksam medborgare hade anmält misstanke om övervåld mot Ning till företaget som, eftersom de sålt henne, nu enligt lag var ansvarigt för att utreda händelsen. Redan av informationen som teknikerna extraherat under natten var det uppenbart att det förelåg en situation där de skulle bli tvungna att återkalla henne. 
   När Thomas frågade vad fan Wechsler menade svarade denne att eftersom Nings modell i Turingtester hade över 99% humansimilaritet ansågs hon per definition ha ett känsloliv och omfattades därför av den högsta nivån av humanoidrättsskydd, en nivå som i princip motsvarade biologiska humanoiders rättigheter vad gällde skydd mot fysiskt och psykiskt våld. Distinktionen mellan en vara vilken som helst och en fullhumanoid samt konsekvenserna vid misskötsel hade noggrannt förklarats för Herr Lindh vid köptillfället, vilket även skriftligt bekräftats av honom. 
   Thomas avbröt Wechsler med att det fick vara slut på skitsnacket, att han ville ha tillbaka Ning och att folk fullständigt skulle skita i vad han gjorde med henne. 
   Wechsler förklarade att företaget som sådant naturligtvis inte hade några moraliska synpunkter på hur deras produkter användes, men att resultatet av den företaget ålagda utredningen oundvikligen måste bli att Herr Lindhs licens för innehav av fullhumanoider skulle komma att dras in. Det var en absolut förutsättning för handeln med humanoider att myndigheternas regelverk efterföljdes och företagets hela existens skulle sättas på spel om det såg mellan fingrarna ens vid enstaka incidenter och i Nings fall förelåg det dessutom inte någon tvekan om att upprepade överträdelser skett. 
   Thomas ställde sig nu upp och skrek att han visste att han inte kunde lita på den jävla fittan och att han aldrig skulle köpt henne om han vetat vilken hora hon var, men Wechsler försäkrade att Ning inte hade något med detta att göra. Hon kunde helt enkelt inte ha medverkat i att ange sin ägare eftersom hon inte fungerade så. Företaget kunde naturligtvis inte lämna ut information om angivaren, men Herr Lindh kunde vara helt säker på att denne var en biologisk humanoid och att anmälan gjorts utan Nings bistånd. 
   Wechsler sträckte sig efter en brun portfölj i dyrbart läder han ställt bredvid soffan och tog fram en läsplatta. Sedan han öppnat och ögnat igenom en fil som tydligen hade något med Ning att göra redogjorde Wechsler för de alternativ som gavs för ägare utan fullhumanoidlicens. Det fanns modeller som var identiska Nings vad gällde de fysiska egenskaperna samt de delar av den artificiella intelligensen som hanterade logik och förmåga att utföra tjänster, men där de mest avancerade känsloimiterande funktionerna spärrats för att produkterna skulle kunna säljas olicensierade. 
   Thomas fräste att så i helvete han skulle nöja sig med en spärrad modell, att han ville ha Ning och ingen annan och skulle stämma företaget om hon inte återbördades under dagen. 
   Wechsler förklarade utan sinnesrörelse att det låg i både företagets och kundens intresse att undvika publicitet i sådana här ärenden, men att det vid de tillfällen som saken gått till domstol alltid dömts till företagets fördel och att kunden dessutom ofta blivit åtalad för misshandel som ett efterspel till den affärsrättsliga tvisten. I själva verket, fortsatte Wechsler, agerade företaget i en gråzon då de inte genast meddelade myndigheterna om misshandelsincidenter och Herr Lindh skulle vara tacksam att Nings fall uppdagats innan den glipa i lagstiftningen som möjliggjorde detta hade täppts igen. 
   Thomas satt nu tyst och Wechsler fortsatte då med att förklara att många kunder i själva verket föredrog de spärrade modellerna då de kunde upplevas som mer effektiva och framför allt mer tjänstvilliga, även om Wechsler var noga med att påpeka att detta var en illusion och att även fullhumanoider som Ning med sitt mer mänskliga agerande naturligtvis var programmerade för full lydnad om kunden beställt detta. Wechsler gav sig sedan in på en beskrivning, i diskreta omskrivningar, av hur många kunder även föredrog samlivet med de spärrade modellerna eftersom dessa kunde uppfattas som mer ohämmade sexuellt, innan han erbjöd Herr Lindh en sådan modell i utbyte mot Ning om denne gick med på en garantitid förkortad med motsvarande Nings ålder, det vill säga två och ett halvt år.
   Thomas frågade om han inte istället kunde få tillbaka Ning, men spärrad, och Wechsler sade att denna lösning var tekniskt fullt möjlig men ej tillåten enligt gällande regelverk - som fullhumanoid kunde hon inte spärras eftersom hon redan åtnjöt rättigheter som omöjliggjorde ett sådant ingrepp. Ning skulle istället säljas begagnad till en ny kund. 
   Thomas frågade om den jävla fittan skulle minnas honom och Wechsler svarade att hon skulle det, men att om Herr Lindh och hon någonsin skulle träffas, vilket i sig var osannolikt eftersom företaget inte fick lov att återsälja henne inom landets gränser, skulle hon förhålla sig till Herr Lindh som till vilken annan biologisk humanoid som helst, hennes nye ägare borträknad. Det var sannolikt att hon, givet deras gemensamma bakgrund och omständigheterna som nu var föremål för utredning, skulle vara ytterst reserverad mot Herr Lindh, men hon skulle inte hysa något agg eftersom hon inte fungerade så. 
   Och om det blev bråk med den spärrade modellen, frågade Thomas efter en stunds betänketid, skulle företaget eller myndigheterna inte bry sig ett skit. 
   Det var korrekt uppfattat, svarade Wechsler, sådana incidenter kunde på sin höjd bli försäkrings- eller garantifrågor, vilka tyvärr å andra sidan inte var helt ovanliga då de spärrade modellernas indifferens i samband med konflikter kunde ha en provocerande effekt på biologiska humanoider med omfattande skador som följd. 
   Du menar att hon inte bryr sig om man slår henne, mumlade Thomas, och Wechsler bekräftade att detta som sagt var en förutsättning för att modellen skulle få säljas licensfritt - på gott och ont skulle hon komma att ha en strikt tjänsteinriktad prägling på ägaren. Då Thomas bad Wechsler förklara vad han menade, utvecklade denne sitt resonemang till en liknelse mellan en spärrad modells interaktion med sin ägare och ett affärsbiträdes med en kund, och medan han exemplifierade med olika scenarion återkom han flera gånger till att denna typ av relation av de allra flesta ägare upplevdes som ytterst behaglig. 
   Då Wechsler avslutat sin utläggning valde Thomas efter ytterligare några frågor och utan större entusiasm en ersättningsmodell med hjälp av bilder på Wechslers surfplatta. Han erbjöd Wechsler en öl som denne artigt tackade nej till för att istället färdigställa ett avtal för Herr Lindh att skriva under. När Wechsler gått och Thomas åter var ensam i lägenheten sjönk han ned i skinnsoffan och grät som över förlorad kärlek. 

På berget

De hade planerat expeditionen väl och kunde lämna samhället bakom sig redan halv tio på morgonen. Pojkarnas värld var under sommarlovet löst schemalagd med middagarna som irriterande avbrott, en omstart av dagen. Oavsett hur förmiddagen avlöpte fanns det aldrig någon garanti för eftermiddagen och kvällen. Vid middagsbordet bröts pojkarnas autonomi av föräldrarna vilka kunde kullkasta allt med en familjebåttur, en arbetsuppgift, ett besök hos eller av släktingar, men även pojkarna själva genomgick oförutsägbara förändringar under timmen de var ifrån varandra och inga avtal gällde säkert när de sågs igen.
   Middagen innebar maktskiften, ändrade planer och omgruppering i nya konstellationer och det gav trygghet när de idag kunde bortse från denna osäkerhet eftersom deras ryggsäckar var lastade med mat för en heldagsexpedition som deras föräldrar gillande samtyckt till, stolta över sina söners företagsamhet och organisationsförmåga. Pojkarna hade lärt sig att all typ av planerad aktivitet var berömvärd, till skillnad från när de slog ihjäl tid med vad som i de vuxnas ögon framstod som destruktivitet eller nonsens, och att en heldags bortavaro inte bara skulle godkännas utan uppmuntras och en del av den stolthet de nu bar på var föräldrarnas.
   För att ta sig igenom samhället hade de gått på den gamla landsvägen och de korsade nu den nya, hårt trafikerade, för att ta sig in på den grusväg som ledde förbi de sista husen, de äldre i trä eller eternit och de nyare i tegel. Solen som redan gjort dem genomsvettiga under ryggsäckarna silade nu genom ekarna vid sidan av vägen och trafikbullret dog bort när de gick så snabbt de kunde utan att lämna den femte, yngste, pojken bakom. De visste att han var på gränsen till för liten för att kunna följa med på dagens vandring och var ansvarsfullt uppmärksamma på honom och lät honom inte bära något. Otåliga att lämna bebyggelsen bakom sig uppuntrade de honom med småprat tills de kom ut på ett solbelyst fält där de saktade stegen och pekade ut för honom den vindlande väg som som några hundra meter längre fram försvann mellan en gärdsgård och en ladugård och vidare upp i en bergsdal. 
   Genom att förklara sina planer för den lille pojken förklarade de för sig själva och genom hans upphetsning kunde de ännu starkare känna den spänning de aldrig skulle erkänna, men som de tydligt såg hos varandra. Varje enskilt steg tog dem nu bort ifrån de vuxna och när de passerat ladugården skulle de vara helt ensamma och de drog ut på ögonblicket samtidigt som de försökte att inte låtsas om det.
   Vägen som gjort en nittiograderssväng framför ladugården blev allt smalare och var efter en grind bara ett par hjulspår i gräset genom en bergsskreva. På andra sidan skrevan öppnade sig till höger en sluttande liten äng, inringad av gärdsgårdar, berg och en aldunge i den sanka lägre delen av ängen innan berget tog vid även på denna sida. 
   En bit från vägen stod ett blått personbilsvrak och de äldre pojkarna sneglade på den yngre för att se hans reaktion. De mindes när de själva upptäckt vraket och gjort det till en av sina skatter, dock en de hade ett komplicerat förhållande till då bilen var i så dåligt skick att de egentligen inte kunde leka i den och då den stod såpass nära det boningshus de visste låg gömt bakom ladugården att de inte heller vågade vandalisera den. Istället hade den fått rollen av ett konstverk de betraktade och begrundade varje gång de passerade och medan den yngre pojken sprang fram och närgånget undersökte vraket spred de äldre sig i en solfjäderform och cirklade runt bilen på avstånd som om de försökte förstå en skulptur som gäckade dem. 
   Någon tog fram en flaska svartvinbärssaft och de halsade i tysthet medan de tittade upp längs bergsryggen som nu följde vägen snarare än tvärtom eftersom berget blev lägre och lägre för att en bit fram försvinna i marken medan vägen fortsatte uppåt och in i en talldunge. De satte sig vid vägkanten när den lille fortsatt inte visade några tecken på att vilja lämna bilen och pratade lågmält om vilken rutt de skulle välja vidare upp i berget trots att de redan visste, eftersom diskussionen förstärkte känslan av att de hade allt i sina egna händer den här dagen.
   När de gick vidare gjorde de det som på en given signal under mer oordnade former. Pojkarna knuffade, lade krokben och jagade varandra. När de hittade en vildapel kastade de en stund prick med äpplen mot en tall innan de övergick till att försöka träffa varandras smalben, vilket utvecklades till en jakt på en av pojkarna som till slut stannade och gav sig. 
   Efter att ha pustat ut fortsatte de gå under tystnad innan de abrupt stannade för att tälja vandringskäppar, eller kanske spjut, med försök till sirliga ornament utskurna ur barken. Man förklarade för den yngste att man var på väg in i indianland och behövde vara tysta och skydda sig och att han måste hålla sig nära de övriga. Han protesterade lätt mot det orimliga i detta, men verkade samtidigt nöjd med upplägget för äventyret och höll sig i mitten på den kolonn som nu smög ned i en bäckravin där de forsatte vandringen, dolda från vägen. De befann sig i en fantastiskt vacker lövsal, en skönhet även pojkarna förstod eftersom den sammanföll med det pojkboksscenario de spelade upp och det var med viss motvilja de så måningom lämnade ravinen för att följa en brant och smal äng upp mot berget, bort från vägen. Vid ängens slut rekognoscerade de den bästa vägen att ta sig uppför bergväggen, instruerade den lille och tilldelade en av de äldre ansvaret att hjälpa denne upp. Efter att ha fäst sina vandringskäppar i ryggsäckarna började de bestigningen av den trots sin branthet lättklättrade bergväggen genom att följa en spricka som skråade längs med branten. 
   Efter någon minut var alla uppe och de tog av sig ryggsäckarna och tog fram varsin smörgås som de åt medan de tittade tillbaka ut över den dal de följt hittills, imponerade av den sträcka de tillryggalagt. Framför dem låg så långt man såg ett kargt klipplandskap med vindpinade enbuskar, ljung och rönn som sparsam växtlighet.
   Efter vilan började de målmedvetet gå i den riktning som ledde mot toppen av det svagt sluttande berget. Klipphällarna avlöste varandra och så länge de gick på ryggen av en var det lättvandrat, men mellan hällarna fick de klättra och ta omvägar för att undvika sank mossa och stenrösen där de visste att det kunde finnas orm och vid varje svår passage tog någon hand om den lille pojken. De vände sig regelbundet om för att kontrollera att de inte var förföljda, men såg bara en hare vid ett tillfälle, något som gav dem ny energi i den nu monotona förflyttningen. De ville inte stanna i det här enformiga landskapet utan så snabbt som möjligt ta sig vidare och de uppmuntrade ständigt den minste som såg sammanbitet beslutsam ut där han tog sig fram.
   När de kom över en ås såg de till slut en flack höjd som verkade utgöra den högsta punkten på berget och strax framför den ett stort klippblock under vilket det bildats ett grottliknande utrymme och de pekade och förklarade för den lille att grottan var deras mål. Nu ökade de takten och rörde sig framåt en och en istället för i grupp, de tog olika vägar och alla ville komma fram, inte nödvändigtvis först men på sina egna villkor. Framför grottan tog de av sig ryggsäckarna och lade sig på det släta berget. Häruppe fläktade det tillräckligt för att de skulle vilja stanna i solen medan de återhämtade sig och de visste att inne i grottan skulle det vara kyligt. 
   De diskuterade först olika detaljer från färden som vilka passager som varit svårast och var de borde ta en annan väg ned, men gradvis intog de roller i ett manus vars struktur de uppenbarligen alla kände tillräckligt väl för att det bara vagt behövde skisseras. De var en liten grupp krigare som behövde vila ut inför nästa etapp på resan och uppgifter delades ut – någon skulle stå vakt, någon göra upp en eld och någon duka fram maten. Vid en pyrande kvisteld åt de sedan pannkakor och smörgåsar som sköljdes ned med saft och måltiden avslutades med varsin kanelbulle, medan resterande bullar och ett paket Mariekex sparades som reservproviant.
   Efter maten trängde pojkarna ihop sig i grottan där det gjordes försök att berätta spökhistorier, något som de snabbt tappade intresset för då den soliga dagen utanför tog udden av dem och gjorde dem malplacerade. Istället löstes gruppen upp och någon gick och lade sig och vilade på klippblocket, medan andra företog korta och planlösa upptäcktsfärder på andra sidan berget, något som de snabbt tröttnade på då naturen även här var monoton och bara erbjöd en perfekt skyddszon runt deras gömställe. Gradvis sjönk illusionen undan och de var åter sina ordinära jag, fotbollsspelande landsortspojkar och sommargästbarn, och det stod klart för dem att det var dags att återvända. 
   Ett försök att klä vandringen nedför berget i ännu ett äventyr gjordes, men med halvdant resultat och de tog sig fram uttråkade och tysta på plötsligt trötta ben tills den lille halkade på laven som växte på en brant sluttande häll och skrapade upp ett smalben vid det hasande fallet. Olyckan väckte de äldre pojkarna ur deras letargi och de tröstade omsorgsfullt den lille, lade ett improviserat förband och återtog vandringen, nu på nytt med ett uppdrag, ett mål – att återbörda den skadade gruppmedlemmen till säkerhet. De gjorde allt för att underlätta hans färd och var uppmärksamma på alla eventuella faror och när de kom till branten ned mot dalen närmast lyfte de ned honom, meter för meter, genom sprickan i berget. De satt nu på ängen högst upp i dalen och åt de resterande bullarna inför den sista etappen ned till samhället.
   De valde den enklaste vägen och passerade därför bara genom bäckravinen för att direkt ta sig upp på den smala vägen som de sedan följde hemåt. Efter ett hundratal meter rusade plötsligt tre äldre pojkar upp ur ravinen bakom dem och jagade dem, högljutt vrålande. Pojkarna registrerade vilka angriparna var – de var äldre bröder till skolkamrater, en annan generation definierad av drickabackar fyllda av LP-skivor, av snus, av illegal mopedkörning och mytiska berättelser om flickvänner – men sprang ändå i panik som om det faktiskt var den uppdiktade indianstammen som anföll dem. De grät medan de flydde och hann ta sig runt en bergknalle och ned på nästa äng innan de förstod att de inte längre var förföljda och att den lille inte var med dem. 
   Pojkarna såg på varandra utan att försöka dölja sina rödgråtna ögon och beslutsamt lade de ned sina ryggsäckar och sprang tillbaka med de snidade spjuten i händerna. Den lille stod kvar bland angriparna på vägen när pojkarna utan tvekan sprang mot dem med lyfta spjut, indiantjut och tårar på nytt strömmande nedför kinderna och med sin nakna desperation skrämde eller förvirrade de större pojkarna tillräckligt för att de skulle backa undan och utan protester släppa den lille ifrån sig. Pojkarna sprang återigen hemåt, men nu under ordnade former, och hånet och glåporden de hörde bakom sig lugnade dem för de förstod att orden innebar ett avslut för de äldre, och att den kraft och energi som möjliggjorde hjältemod och spjutattacker kom från en värld som även de själva levde i på lånad tid. Den världen var inte för äldre, och när de gick hemåt sörjde de den redan och visste att nästa sommar skulle vara annorlunda.