söndag 21 oktober 2012

Att ligga långt framme


Killen i kaféet frågade om jag skulle ha något mer och jag beställde en kaffe till. Jag satt som vanligt framme vid disken och även om jag faktiskt ville ha mer kaffe borde han inte fråga om folk vill ha mer hela tiden, det är ganska påfluget. Han var vänlig och serviceinriktad och så när han frågade, men det gjorde mest saken värre. Jag gillar mer när de frågar som om de inte gör det för kundens skull, för att kunden skall känna sig utvald eller något, utan bara frågar i förbigående, som om det inte spelar någon roll vad man svarar. Eftersom han var vänlig och serviceinriktad och så när han frågade hade det liksom betytt något om jag sagt att jag inget ville ha. När jag nu beställde en kaffe betydde det också något antar jag, men inte lika mycket, det var mer som att jag just skulle till att beställa ändå och lika gärna kunde göra det när han frågade.
   - Du dricker en del kaffe, grabben, sade han när han ställde fram en ny mugg till mig.
   - Inte så mycket egentligen, men så här på lunchen piggnar man till av kaffe, så att man presterar bättre på eftermiddagen och så. Det är mest för att prestera bättre och så jag dricker det, annars hade jag druckit vatten, citronvatten troligen. På sätt och vis tycker jag bättre om vatten än kaffe.
   Kaféet hade börjat tömmas på lunchgäster, men nu kom en kostymklädd man in och satte sig två platser från mig. Jag gillade sättet han inte satte sig precis bredvid men ändå nära trots att det var gott om platser längre bort längs disken. När det är ganska tomt och någon kommer in och sätter sig så långt bort som möjligt vet man inte riktigt om de gör det för att vara hänsynsfulla eller för att de bara vill sitta så långt bort som möjligt, men när de sätter sig lagom nära vet man att de gör det för att vara hänsynsfulla. Mannen började läsa griffeltavlan med matsedeln samtidigt som han hängde av sig kavajen under disken. Han ville väl inte riskera att smutsa ned den antar jag, han såg ut som någon som inte vill riskera att smutsa ned kavajen på lunchen.
   - De flesta brukar ta tonfisk eller brie och salami, men den vanliga äggmackan är bäst.
   Mannen tittade på mig, men utan den förvirring som många uppvisar när man pratar med dem när de inte är förvarnade. Folk vill gärna bli förvarnade när någon skall prata med dem, men samtidigt blir de oftast smickrade när någon bara säger något så där direkt. De flesta vill gärna att någon pratar med dem när de inte förväntar sig det, det är som att de blir glada för att någon lagt märke till dem eller något, särskilt när de inte själva lagt märke till den andre. Men mannen visade ingen förvåning eller glädje och inte något annat heller faktiskt, han verkade förhålla sig helt neutral till att jag tilltalat honom.
   - Tjejer brukar oftast ta en sallad, fortsatte jag, men om de tar en macka tar de oftast tomat och mozzarella, medan män tar tonfisk eller brie och salami. De mackorna är okej, men det känns som att den som gjort dem försökt lite för mycket. Äggmackan är mer enkel, med vanliga ingredienser. Inte för att mozzarella eller salami är ovanliga direkt, men det känns som att folk beställer sådana mackor för att de tror att de är med om något speciellt när de äter dem. Jag gillar mer att när man äter en macka på ett kafé är det inget speciellt, mer som att äta en macka hemma fast på kafé.
   Mannen tackade för tipset, beställde en äggmacka och gick och hämtade ett glas vatten, utan citron, för att sedan sätta sig igen och titta på mig. Han såg på mig på ett bra sätt, inte påfluget eller så, mer som att han var genuint intresserad. När vissa människor ser på en känns det som att de försöker tvinga en att säga något eller att titta tillbaka, men jag satt och liksom skvalpade med kaffet i muggen medan mannen såg på mig och han visste att jag troligen skulle säga något snart men han var inte otålig eller irriterad eller så. En del tar väldigt illa upp när man sitter och skvalpar med kaffet i muggen, precis som att man gör det för att irritera dem. Mannen verkade förstå varför man skvalpar med kaffet och att det inte hade något med honom att göra.
   - Jag träffade en tjej här för någon månad sedan, sade jag till slut. Eller kanske två månader sedan. Hon tog en Salade Nicoise, så det verkade som att hon ville ha något lite mer speciellt.
   - Är du stammis här? Eftersom du är så insatt i menyn.
   - Nej, inte direkt, faktiskt inte stammis alls. Men det händer att jag går hit på lunchen eftersom min skola ligger så nära och de har ganska okej mackor här. Ibland går jag inte hit utan någon annanstans, men ganska ofta går jag hit. Oftast går jag hit faktiskt.
   - Klockan är en bit över ett nu. Har du håltimme?
   - Ja, det har jag. Inte precis håltimme, men ungefär, jag ligger långt fram så det är inte så viktigt att jag går på den här lektionen. Det är inte en håltimme, mer som att läraren tycker att det är okej att jag inte går, att jag lär mig mer om jag inte går dit eftersom jag ligger så långt fram. Om jag hade gått på den här lektionen nu när jag ligger så långt fram hade det varit som att jag hade lärt mig mindre än om jag inte gått.
   - Jag förstår.
   Det är befriande när folk förstår när man berättar att man ligger långt fram och inte behöver gå på en lektion, många gör inte det utan tror att man skolkar eller något. Mannen hade nu börjat äta sin äggmacka, under tystnad istället för att säga att den var god efter första tuggan eller så. De som äter mozzarella eller något säger ofta att det smakar gott redan efter första tuggan som om de måste övertyga sig själva att de äter världens mest speciella macka. Äter man en äggmacka, kan man vänta tills man ätit det mesta av den innan man uttalar sig, eller låta bli att bedöma den över huvudtaget om man känner för det.
   - Jobbar du på något av kontoren här eller, frågade jag mannen. Det är ganska många från kontoren som kommer och äter här, de flesta kommer från kontoren tror jag. Det är några från skolorna som kommer hit, men under lunchen kommer de flesta från kontoren.
   - Ja, jag jobbar på ett kontor. Längre upp på gatan.
   - Hur är det, brukar de som jobbar på kontoren oftast gå ut och äta lunch eller har de med sig mat, i en låda eller så? Eller går de oftast ut, som till det här stället?
   - Det är olika, men ganska många går ut och äter.
   - Men jag kan tänka mig att många har med sig mat också, kanske för att de inte tjänar så mycket. Och att de går ut bara då och då, men att de då gärna går till ett ställe där de varit tidigare och där de vet att maten är bra. Om man går ut sällan vill man väl veta att maten är bra så då går man till samma ställe?
   - Kanske. Eller också är man ännu mer angelägen om att variera sig när man går ut sällan.
   Trots att mannen svarade kortfattat märkte man att han bemödade sig om att tänka igenom svaren. Till exempel skulle många bara hålla med om att det var sannolikt att någon som sällan åt lunch ute valde att gå till samma ställe varje gång, men mannen funderade och kom med en annan, fullt rimlig hypotes. Det var inte så att jag inte kunde gjort den analysen själv, att det var fantastiskt smart av honom eller så, men det är alltid intressant att höra någon annans åsikt.
   - Den där tjejen jag träffade här kan jag tänka mig är en sådan som äter på kontoret ofta, men kanske går ut någon gång ibland. Om man inte går ut och äter så ofta kan jag tänka mig att man inte vill ha något vanligt, utan kanske Salade Nicoise. Det har jag full förståelse för. Men du menar alltså att även om salladen var god här skulle hon gå till ett annat ställe nästa gång?
   - Kanske. Det är svårt att säga när man inte känner henne.
   - Men du kanske känner henne, från kontoret eller så. Hon var lite äldre än mig, jag brukar få bra kontakt med tjejer som inte går i skolan och så längre, och hade sådan där vanlig hårfärg, inte riktigt blond, och var ganska söt men inte uppenbart snygg. Jag tycker bättre om tjejer som inte är uppenbart snygga utan mer som att inte alla förstår att de är snygga. Alltså att vissa förstår att de är snygga, inte bara jag, men inte alla. Känner du henne, eller har du kanske sett henne?
   - Din beskrivning är lite för vag för att jag skall veta säkert, men jag tror inte jag känner henne.
   - Hon var lite lik dig till sättet om det kan hjälpa, pratade lagom mycket och så. Hon sade inte mycket om sig själv, men hon hade bra åsikter. Välgrundade. Och hon verkade intresserad av andra människor, men inte för intresserad om du förstår. Om hon hade haft råd att gå ut och äta ofta hade hon garanterat ätit vanliga saker, fast Salade Nicoise är ändå ganska vanligt.
   - Hon låter sympatisk. Om jag någon gång stöter på henne skall jag tipsa henne om att gå hit för äggsmörgåsens skull. Den hade du helt rätt om.
   Jag trodde honom, han kändes som någon som skulle komma ihåg att tipsa en tjej om äggmackan om han träffade henne. Många skulle antingen glömma det eller tycka att det var pinsamt att ta upp ett sådant ämne med någon man just träffat, men han skulle troligen göra det. Vi pratade lite till men inte så mycket och när mannen lämnat kaféet beställde jag en kaffe till och när killen bakom disken frågade om jag inte skulle till skolan sade jag att jag hade håltimme. Man orkar inte hålla på och förklara för alla.

   Kronologin bryts. Den här novellen var den första jag skrev, för att skicka in till Icakurirens novelltävling. När den nu oförklarligt nog verkar ha blivit oplacerad där läggs den i Arkivet. Till handlingarna.