Alice och Victor

Av oss alla var Victor den som minst hade ändrat sitt liv sedan skolåren. Vi var en omogen samling rent generellt, men han levde något sorts tonårsliv fortfarande, ett dagdrivarliv. Man kunde promenera upp för backen till den lilla tvärgatan där hans lägenhet låg och veta att han alltid var hemma och oftast vaken. Jag var inte så intresserad av vad han sysslade med, men det var mycket tevespel och han hängde på nätforum av olika slag. Jag tror ingen av oss satte sig in i vad hela den där världen handlade om. Han avbröt det när vi var där, bara öppnade dörren med ett stort flin och släppte in oss med en välkomnande gest för att sedan hålla sig i bakgrunden. Han drack med oss, ibland mycket, men gick oftast inte med ut. Även om han sällan sade något själv lät han förstå att han tyckte om att lyssna på oss och när vi skämtade med honom gjorde vi det tydligt att  vi tyckte om honom och han blev självmedveten och rodnade.
   Vi var över trettiofem och flera hade skaffat barn, separerat och skaffat barn igen med allt vad det innebär av komplicerade relationer. Andra, till exempel jag, levde något sorts daterat ungkarlsliv fortfarande. Beroende på omständigheter var folk mer eller mindre socialt aktiva i perioder, men Victor hade inte den typen av fluktuationer i sitt liv, i alla fall inga som gick ut över umgänget med oss. Han hade ett bra jobb, något IT-relaterat, som han skötte med ett minimum av insats och han verkade komma undan med korta dagar och varierande arbetstider. Det var i alla fall aldrig något problem för Victor att hans lägenhet var vår fasta punkt, han körde aldrig ut någon för att han behövde sova eller så. Den perfekta värden. 

   Jag hade hört att andra träffat en tjej hemma hos Victor någon vecka tidigare så jag var inte helt oförberedd när Alice öppnade dörren den där novembereftermiddagen jag stannade till med lite hämtmat. Hon var söt och alldaglig. Precis typen man skulle gissat på för Victor, när han oundvikligen till slut skulle träffa någon. En vanlig tjej hade sett förbi hans kufiska attribut och upptäckt, eller inbillat sig upptäcka, den vanlige pojken där bakom. Jag blev kvar ett tag och vi åt tillsammans, medan mest jag pratade. Försökte bryta isen och samtidigt sälja in Victor lite snyggt. Det gick trögt. Alice satt tyst och Victor verkade besvärad så jag lämnade dem ensamma. De kan ju inte ha känt varandra särskilt väl då så min tanke var att de behövde tid för sig själva.
   Jag lärde mig tycka om Alice, hon besatt en sorts intagande trulighet och det fanns något i hennes rörelsemönster som var speciellt men vackert. En sorts ryckighet, men på ett bra sätt. Hon var snabbtänkt bakom den blyga eller avvisande fasaden, vilket manifesterade sig i lågmälda träffsäkra kommentarer till vad vi andra råkade prata om. Jämfört med Victor var hon närmast att betrakta som social, men det fanns en barriär hos henne. Trots att vi oftast träffades flera gånger i veckan började man liksom om med henne varje gång. Som om vi inte kände varandra. Ibland trodde jag att hon trivdes med att vara med oss, ibland undrade jag om hon hellre velat vara ensam med Victor. Alice var lika svår att läsa av som Victor var lätt. När jag ibland försökte charma henne lite blev hon märkbart störd. Vissa gånger reagerade hon med förvirring och andra med en hatfull blick. Även där saknades en utveckling, hon blev lika överrumplad varje gång så jag försökte låta bli för att inte göra henne förlägen.
   En kväll när vi hängt hos Victor och skulle vidare stannade han hemma för ett åtagande av något slag, något on-linespel antar jag. Även Alice kände sig överflödig och gick samtidigt som vi och när vi frågade om hon skulle med ut på stan svarade hon oväntat ja. Det var en vardag så vi skulle bara ta en öl på väg hem, men Alice och jag blev kvar vid bardisken när de andra gått. Hon gjorde inga tecken på att bryta upp så jag beställde in mer att dricka och försökte prata med henne. Hennes röst gick ned en halv oktav som den gör hos tjejer när de slappnar av och hon berättade lite om sig själv. Tydligen hade hon hoppat av en utbildning för några år sedan och hankade sig fram på småjobb. Hon ville inte berätta om sin uppväxt när jag frågade om den, utan pratade runt om någon kaféägare som var dum i huvudet. Jag sade att jag var glad för Victors skull att han träffat henne och hon började gråta, helt stilla. Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Det var vinterkallt och vi andades vit rök. Innan vi skildes åt tog hon ett lätt tag i min rockärm och ryckte några gånger. Det var rörande.
   Jag borde förstått men blev ändå förvånad när Alice nästa gång vi sågs var lika distanserad som vanligt. När jag mellan raderna refererade till vårt samtal några kvällar tidigare såg hon bara oförstående på mig. Jag ville inte pressa henne så jag lät det bero men blev lite sårad antar jag och höll distans till henne efter det. Jag var inte otrevlig på något sätt, men kanske ignorerade jag henne. Några veckor senare försvann hon och Victor, utan förvarning. Victor skickade ett sms och skrev att de skulle vara borta ett tag, det var allt. Han hade stängt av sin telefon så vi lämnades åt att spekulera i vad som hänt. Några tyckte sig ha sett tecken på en förändring, men frågar ni mig var det efterhandskonstruktioner. Vad som än förmått Victor att följa med Alice var det höljt i dunkel. Att det var Alice och inte Victor som initierat försvinnandet var så självklart att ingen ens funderade över alternativet.
   Det gick fem månader innan Victor kom hem, ensam. Han berättade bara kort att de rest i Asien och att Alice var kvar. Det hade inte fungerat mellan dem, så han hade åkt hem i förtid. Till synes utan ånger eller nedstämdhet återtog han sitt gamla liv. På något vis fick han till och med tillbaka sitt jobb, trots att han lämnat det utan förvarning. Hans fritid var också exakt som tidigare, inklusive våra besök. Naturligtvis försökte vi få honom att berätta om resan, men han bara log och skakade på huvudet. Efter ett tag var det såvitt jag vet bara jag som fortfarande tänkte på Alice och när ett år gått inte jag heller. Vi gav ibland Victor gliringar om henne, men hon var nu bara en berättelse som lagts till vår gemensamma historia.
   Jag sprang på henne en eftermiddag och hon verkade uppriktigt glad att se mig. Vi gick in på ett kafé och hon berättade att hon varit tillbaka i två månader. Jag frågade om hennes och Victors resa och hon sade att de först rest till Vietnam. Hon berättade, lite väl detaljrikt men jag lät henne hållas, om en räcka traditionella turistaktiviteter de ägnat sig åt. Så småningom hade de stannat en längre tid vid någon backpackerstrand, där Alice så småningom lämnat Victor för att resa själv. Hon svarade undvikande när jag frågade varför och berättade istället om sina ensamma, nu mer strapatsrika, utflykter. En räcka snarlika historier avlöste varandra, där Alice åkte lokaltrafik, liftade och bodde under enkla förhållanden hos människor hon träffat. Ganska snart var det mest intressanta mönstret i sig och att hon hela tiden återvände till Victor för att sedan ge sig av igen. Till slut hade dock Alice bokat en hemresa åt Victor och följt honom till flyget för att själv ta sig till Indien. Där hade hon vilat, sade hon med ett snett leende.
   Då jag efter ett tag insåg att hon inte tänkte berätta något om resten av resan försökte jag istället få henne att förklara vad som hade hänt mellan henne och Victor. Hon var oförstående till att resans utveckling kunde ses som oortodox och alla försök till frågor om varför Victor blivit kvar på stranden misslyckades. Hon verkade mest förvånad över att jag tyckte det var underligt. Till slut frågade jag vad som fått henne att skicka hem honom och hon såg eftertänksamt på mig och sade att han inte förändrats. Om man gör något sådant här måste man rimligtvis förändras, sade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Hon såg plötsligt trött ut och frågade om jag hade det bra. Jag sade att jag var okej. Vi reste oss och gick ut. Hon sade att hon var okej också. Hon rörde inte min arm när vi skildes åt.

Organisationen

Organisationen var inte statisk. Tvärtom pågick ständigt en envis lågenergisk förändring av metodik och rutiner. Likt en haj i avsaknad av simblåsa rörde sig verksamheten oupphörligt för att inte dö, instinktivt visste denna organism att stagnation vore lika med undergång. Som alla andra produkter av evolutionen förstod den att den inte fanns för att fylla ett behov utan för att profitera på en möjlighet och att det utrymme den upptog hela tiden måste fyllas för att undvika konkurrens. Även om utrymmet var oföränderligt skulle en orörlig fyllnad stelna och krackelera och oundvikligt skulle sprickbildningarna invaderas och så småningom sprängas av mer livskraftiga organismer. Genom en rännil av promemorior ändrade organisationen kontinuerligt skepnad precis så mycket som behövdes för att lufttäta mot omgivningen. Greta tyckte mycket om logiken i detta. 

    Som handläggare av andra graden på en av drygt trettio avdelningar inom samma eller överlappande områden var det inte Gretas uppgift att initiera de små justeringar som ständigt gjordes, däremot att anpassa sig till dem. Till skillnad från många av hennes kollegor gjorde hon detta utan att reflektera över om en enskild förändring ledde i ena eller andra riktningen, eller om den ökade eller minskade effektiviteten. Hon fann den frågeställningen meningslös eftersom den hade som förutsättning att deras arbete ingick i en resa med en riktning och ett mål och inte, som var det faktiska fallet, snarare var del av en livsuppehållande funktion och ett evighetsarbete. Strömmen av ansökningar skulle aldrig ebba ut så länge deras kapabilitet att behandla dem bestod. Systemet var kapacitetsmässigt självreglerande så att en minskad mängd ansökningar ledde till mer arbete per enhet och dessutom provocerade fram en ökning av inflödet. En ökning av mängden uppdrag fick å andra sidan processen att strypa tillförseln av nya. Organisationen utgjorde i själva verket i allt väsentligt själv det ekosystem den levde i och korrigeringarna fyllde funktionen att syresätta bara precis så mycket som behövdes för fortlevnad. Allt detta förstod Greta på en intuitiv nivå och hade hon inte blivit orättvist behandlad i samband med utlysningen av en ledig post hade hon inte tagit sig för att sabotera denna harmoni, i brist på bättre ord, i vilken hon själv var en integrerad del.

    Befordringar följde ett svårbeskrivbart men urskiljbart mönster, inte på något sätt styrt via ett regelverk utan snarare baserat på en kollektiv förståelse av vem som var värd en bättre befattning när. Den till synes diffusa processen uppfattades av de enrollerade som något av en garant för rättvisa då ett brott mot det outtalade men korrekta genast skulle uppfattas som godtycke och därmed diskvalificera sig självt. Jämfört med utnämningar baserade på tjänsteår eller mätbar produktivitet hade denna enkla subjektivitet visat sig vara överlägsen och i en absolut majoritet av fallen godtogs besluten utan överklagan. I Gretas fall, som skulle visa sig så ödesdigert, fanns det all anledning att tro att hon skulle få den aktuella tjänsten då den blev ledig. Det fanns i och för sig lika stor anledning att tro att den helt skulle dras in som del av ett pågående förändringsprogram, eller tillsättas med någon från den grannavdelning som just var föremål för internrevision och därför hade flera kompetenta medarbetare i karantän. Det kom dock som en kalldusch för Greta, och en överraskning för hennes kollegor,  när tjänsten istället inte försvann men definierades om och sedan övertogs av en redan högre rankad enrollerad vars tidigare uppdrag togs över av en tredje avdelning (grannavdelningen under revision berördes inte alls). Denna rockad var inte bara oförutsedd utan saknade den symmetri som hade givit den validitet i Gretas ögon. En obalans hade uppstått, en obalans som dessutom gått ut över henne.

    Då hennes överklagan efter att ha behandlats korrekt lämnats utan åtgärd skulle Greta i normala fall ha lagt funderingarna åt sidan för att ägna sig åt sina tidigare uppgifter i väntan på en ny öppning. Så hade troligen skett även denna gång om inte det karriärmässiga bakslaget sammanfallit med en på det privata planet omvälvande händelse som vi lämnar därhän i denna berättelse. Gretas personliga trauma sammanföll i alla fall med och förstärkte hennes tvivel på hur hon behandlats på arbetet. Detta fick henne att med kritiska ögon granska vad hennes dagliga sysslor resulterade i. Om man skall sammanfatta hennes roll i organisationen så gick den ut på att ta emot ansökningar som tidigare filtrerats med avseende på enklare formaliafel och göra en kategorisering. Majoriteten av handlingarna skulle vidare till översyn. Trots att de var formellt korrekta fanns det oftast imperfektioner som föranledde noggrannare kontroll. Dessa imperfektioner behövde identifieras och protokollföras, vilket varit Gretas jobb i närmare fem år varför hon utvecklat en expertis på området och identiferade över 95% av handlingarna som bristfälliga redan samma dag. Resterande 5% krävde mer jobb. Ibland kunde en ansökan bli liggande i upp till en månad innan all bakgrundsinformation samlats in och graden av felaktighet kunnat fastställas. De som inte gick till översyn gick oftast till destruktion, en till synes drastisk åtgärd som dock fyllde ett rent statistiskt behov. Det fanns även några alternativa flöden att använda och i undantagsfall skickades ansökningar vidare till nästa nivå för behandling. Greta började nu metodiskt att följa sina ärenden efter att de lämnat hennes skrivbord. Systemet hade visat sig defekt på ett område, fanns det brister även i övrigt?

    Statistiksystemen var öppna för alla. I en verksamhet av den här storleken var produktionen av data enorm och efterfrågan på den stimulerades på alla möjliga sätt. Gretas problem var alltså inte tillgången till information utan snarare den överväldigande mängden av densamma. En första strategi att följa sina egna ärenden via översynen till vidare handläggning visade sig fruktlös. Då ärenden kontinuerligt klassades om och slogs isär i underärenden var det som att försöka följa en meteorit när den träffade jordatmosfären och upplöstes i sina beståndsdelar. De fragment som fanns kvar var inte längre handläggningsbara och det gick inte att via systemen hitta den punkt där de åter tog form för att processas vidare. Denna punkt måste finnas visste Greta eftersom den totala verksamheten mättes på färdigbehandlade ärenden. Efter den inledande frustrationen kunde hon inte undvika att glädjas åt och imponeras av denna till synes hopplösa brist på spårbarhet. Med tillgång till allt data gick det ändå inte att följa flödet. Trots detta fungerade bevisligen hanteringen av ärenden, ett faktum som måste förklaras av processen själv och dess inneboende förståelse av sitt uppdrag. Kanske hade Greta redan nu givit upp sitt försök och förklarat sin egen situation som ett undantag eller kanske något som bara upplevts som orättvist medan det egentligen var helt korrekt. Det fanns ju uppenbarligen mekanismer som i alla fall Greta inte kunde förstå. Det var när hon egentligen bara halvhjärtat sökte vidare efter en öppning som slumpen ledde henne rätt.

    Ärenden som gått till destruktion var naturligtvis meningslösa att följa vidare. Vid destruktion upphörde ärendet att existera och att den optionen över huvud taget fanns var för att föra in fel och därmed små instabiliteter. Utan dessa skulle ett perfekt fungerande system så småningom degenerera och fallera totalt vid ett verkligt fel. Greta var liksom alla andra enrollerade medveten om denna strategi då den var en bärande del av verksamheten. Hon hade därför inte sökt efter ärenden hon själv destruerat, då hon av en händelse kände igen en del av en identitet som hon visste hon destruerat några dagar tidigare. Den befann sig på ett orimligt ställe i processen, i själva verket var det orimligt att den befann sig någonstans alls. Efter denna första upptäckt kunde Greta under de kommande månaderna gradvis kartlägga ett skeende där relativt stora fragment av ärenden överlevde destruktion och fortsatte genom systemet, till synes immuna mot vidare nedbrytning. Då de var inkompletta kunde de aldrig resultera i egentliga avslut, men dess tålighet var fantasieggande. Skulle ett ärende som var påstått destruerat men till hundra procent intakt hanteras korrekt eller skulle en sådan omöjlig hybrid kunna passera samtliga kontroller och nå fram till utbetalning? Och skulle man i så fall den vägen kunna rigga en falsk ansökan och få den behandlad? Med en noggrannhet som fem år av handläggningsarbete förädlat började Greta testa systemet.

    Ett drygt år efter upptäckten satte Greta sin plan i verket. En handling som genom sin struktur skulle överleva destruktion så gott som intakt och genom sin kombination av önskemål skulle passera den väg som minst ofta var utsatt för stickprovskontroller var konstruerad. Hon skulle ersätta en ordinarie ansökan hon fått för granskning med sin egen och sedan skicka den för destruktion. Hon skulle följa dess väg mot utbetalning och när den var framme skulle en stor summa pengar föras över till ett utländskt bankkonto, varvid Greta skulle kunna pensionera sig med hänvisning till en påhittad åkomma som hon sedan ett halvår pratat om med sina kollegor. Organisationen skulle drabbas av en stor instabilitet visste Greta, vilket var en större drivkraft för henne än pengarna. Det skulle ta månader, kanske år, att förstå vad som hänt och korrigera systemfelet och när verksamheten så småningom stod stark igen skulle hennes namn nämnas med vördnad som whistle blower och påvisare av brister. Kanske skulle någon minnas det misstag som begåtts i samband med hennes uteblivna befordran, kanske inte. Ingen skulle i alla fall se henne som bedragare när hela bilden stod klar, visste Greta.
    Hon smålog när hon postade sin förfalskade handling och fortsatte lugnt sitt ordinarie arbete medan hon sneglade på det monitorerade ärendet. När det efter en halvtimme gått till betalning tog hon en sällsynt rast med en kopp automatkaffe. När två man från säkerhetsavdelningen samma kväll gensköt henne på väg från bussen till lägenheten och förde bort henne trodde hon att hon ertappats genom att förfalskningen av ärendet upptäckts av systemet. Förhören som rutinmässigt hölls innan likvideringen gav henne ingen anledning att tro något annat. Därmed dog hon, nöjd med att processen trots allt visat sig effektiv, en lycklig död. Det hon aldrig förstod var magnituden med vilken hon felbedömt systemet. Anomalin som upptäckts var inte subtila avvikelser i hennes ärende. Larmet till säkerhetsavdelningen hade istället utlösts av att Gretas bedrägeri faktiskt hade rakt igenom fungerat. Trots att Greta genom att förstå den verkställande nivån av systemet lyckats genomföra sin kupp hade hon inte lyckats genomskåda den principiella nivån, på vilken det var otänkbart att genomföra en utbetalning då en sådan inte gagnade organisationen själv. Greta hade å andra sidan haft mycket små möjligheter att ta till sig detta högre lager av systemet då hennes personlighet var av den typen som efterfrågades i hennes roll och som effektivt gallrades fram vid enrolleringsprocessen. Hade någon förklarat hade hon funnit informationen irrelevant.

Incidenten ledde till en smärre korrektion.