fredag 30 maj 2014

Hipsterhybris

Att han kommit till vägs ände med sitt liv förstod han först några timmar senare, på tåget tillbaka till Göteborg. Han insåg plötsligt att det inte längre finns skenskarvar och fylldes av en djup saknad, följd av desorientering. Som berövad på hastighet och riktning tittade han sig omkring på sina medpassagerare för att se om de kände av samma icke-tillstånd, men de verkade samtliga djupt försjunkna i sina sysslor. Ett par telefonsamtal pågick. En kvinnlig mellanchef av något slag stämde av dagens möten med någon, troligen en annan mellanchef. En flicka hade lämnat den tysta sektionen på vagnen för att ondgöra sig över en pojkvän för någon, troligen sin mamma. Några sov, ytterligare några läste. Resterande tittade ut genom fönstret eller rakt framför sig. Det var en förstaklasskupé och såvitt han kunde bedöma var samtliga ensamresenärer så inga konversationer pågick. Det fanns kort sagt inga tecken på att någon delade hans förvirring. Detta fick honom att dra slutsatsen att världen visserligen satt sig, som av ett litet skalv, men bara hans värld. Det var alltså han och ingen annan som måste agera och efter att ha reflekterat över detta en stund kom han fram till att det var viktigt att skynda långsamt. När nu beslutet om förändring var taget kunde kunde han avvakta med att bestämma i vilken riktning denna förändring skulle ske.
   Istället tänkte han tillbaka på eftermiddagens kafébesök, och huruvida det kanske förebådat vad han nu gick igenom. Han hade varit en halvtimme tidig till Centralen och tagit sig ut från stationsbyggnaden för att leta efter ett ställe med bra kaffe. Efter en kort promenad hade han tvärs över den hårt trafikerade gatan sett ett litet, och vad det verkade, seriöst kafé. Han retade sig på några klämkäcka formuleringar på en skylt som gjorde reklam för take away, men gick ändå in och möttes av en avskalad, närmast barliknande miljö. Några unga män satt med notebooks vid ett bord närmast disken. I ögonvrån såg han en ensam medelålders kvinna vid platserna som vätte mot gatan och vid ett bord bredvid satt ett oansenligt par. Personalen utgjordes av en flicka som beredde kaffe åt en av de unga männen, som verkade känna henne. I själva verket tycktes åtminstone en av männen också arbeta på stället, då han gick bakom bardisken för att hämta något. Mannen gjorde dock ingen ansats att hjälpa flickan med betjäningen utan först när hon var klar med det hon höll på med vände hon sig till den nyanlände. Under tiden hade han ögnat igenom menyn och bestämt sig för att prova något ur sortimentet av handbryggt kaffe. Han frågade flickan om skillnaden mellan två för honom okända benämningar på kaffesorter och förvånades då hon för att förklara skillnaden pekade på olikformade men snarlika glasbryggare av melittafiltertyp.
   Först nu lade han märke till den omfattande mängd utrustning som fanns på hyllorna längs väggen bakom flickans rygg. Förutom de många små brygganordningarna, i storlek anpassade för en person, fanns kannor i borstad metall med lång pip och komponenter han inte förstod användningen av. Man fick associationer till ett kemiskt laboratorium, men också till Svenska Dagbladets helgbilagor med reportage från hipsterresmål. Han kände en stark sympati med det konstruerade men dock försöket till genuinitet som stället utstrålade eller försökte utstråla. Han kunde dock inte låta bli att, något cyniskt, spekulera i hur de modesta priserna skulle kunna ge tillräcklig avkastning på den ambitiösa investeringen. Troligen utgjorde mannen som gjort sig ett ärende bakom disken och flickan som nu tog fram den bryggutrustning han bestämt sig för ett ungt, naivt krögarpar som modellerat sitt etablissmang på ett favoritställe från en New York-resa. Han förstod också att detta inte behövde vara hur det faktiskt låg till, men tillräckligt mycket talade ändå för att så skulle vara fallet.
   Flickan frågade nu vad han tyckte om för sorts kaffe, en märkligt vag men samtidigt besvärande konkret fråga. Han antog att han förväntades räkna upp vilka bönor, och kanske kaffeproducerande länder, han föredrog. Detta hade han inga förutsättningar att göra då han inte besatt en sådan kunskap så han funderade på alternativa sätt att uttrycka sin önskan, eller snarare en önskan överhuvudtaget. Hans tendens att svettas vid nervositet började ta överhanden och till slut gav han upp och sade, medveten om det intryck det gav, att han tyckte om mörkrostat. Flickan kunde inte dölja en viss trötthet då hon svarade att det inte riktigt var vad de sysslade med. Hon funderade en kort stund och föreslog sedan att man skulle välja en annan bryggmetod och bytte till den närmast identiska typ av bryggkanna han tidigare valt bort. Under vad som tycktes vara minuter valde hon sedan mellan olika typer av bönor. När hon beslutat sig vägde hon bönorna ytterst noggrant och malde dem.
   Medan han såg henne fortsätta med bryggningen, som mycket riktigt gjordes för hand med en förvånande mängd moment inblandade, kände och förstod han hennes besvikelse. Trots att hon uppenbarligen nu gjorde sitt bästa för att åstadkomma ett kaffe kunden skulle tycka om hade han genom sin klumpighet förstört en ritual, varit okänslig för ett högre syfte. Troligen gjordes saken än värre av att hennes vänner bevittnat händelsen. I det som han, som sagt, antog var en förlustbringande verksamhet var det ännu viktigare att hålla uppe ett sken av motiv bortom det ekonomiska och det motivet var inte att servera högkvalitativt kaffe till kunder som inte hade förutsättningar att uppskatta det. Han visste med sig att han nu målade upp scenarion och drog slutsatser baserat på väldigt få observationer, men han ville samtidigt tro att hans analys på det psykologiska planet var i huvudsak korrekt. Känslan av att ha svikit flickan växte sig allt starkare och han kom dessvärre inte på något sätt att gottgöra den, situationen kunde inte längre räddas.
   Hon räckte nu försiktigt över bryggkannan tillsammans med en traditionell kopp med fat över disken. Medan han betalade noterade han att drycken i kannan såg ytterst svag ut och när han tagit en plats mot gatan kunde han konstatera att kaffet också var relativt smaklöst jämfört med vad han förväntat sig. Medan han drack och sedan fyllde på en andra kopp från bryggkannan han fått med sig undrade han om flickan misslyckats med hans bryggning. Kanske hade hon försökt så förtvivlat att åstadkomma något som skulle falla honom i smaken att hon frångått sina rutiner i något avseende och resultatet hade blivit ett för svagt kaffe. Alternativt var hon helt enkelt inte duktig på sitt jobb och detta misslyckande var bara ett i raden under dagen. Delvis driven av sitt dåliga samvete över det egna tillkortakommandet vid beställningen bestämde han sig till sist för att det svaga kaffet inte alls var misslyckat utan att bryggningen fallit ut enligt flickans plan. Denna hypotes var den som fick honom att trivas bäst med stunden, som ju var tänkt som en avslappnad väntan på tågets avgångstid; han och framför allt flickan hade fått återupprättelse och den andra koppen kaffe smakade nu sublimt snarare än svagt i tron att den var tillredd på ett professionellt sätt. Han skulle ha lämnat kafét på ett fullgott humör om inte ytterligare en störning inträffat. Då han gick ställde han sin kopp och bryggaren på bardisken och även om flickan tackade för denna omtanke uppfattade han en svag ton av missnöje, vilken fick honom att förstå att han återigen brutit mot etiketten. Inte förstått de ceremoniella grundprinciperna.
   Denna den avslutande känslan var vad han tog med sig på promenaden tillbaka till Centralen och senare på tågresan. Han var försatt i lätt obalans, vilket säkerligen bidragit till att något så banalt som avsaknaden av ljudet från skenskarvar fick honom att ompröva så mycket. Episoden på kafét sade något om honom som han behövde sätta fingret på för att kunna gå vidare. Det fanns lager av honom som skulle behöva skalas av för att hitta kärnan, essensen, av honom som person. Lager av vilsenhet. Han hade haft ett behov av kulturell bekräftelse, eller kanske vägledning, från flickan förstod han nu i efterhand. Att en vuxen man vände sig till hipsterkollektivet för insikt påvisade en alarmerande brist som behövde åtgärdas. Eftersom han hade ett fritt arbete hade han möjlighet att frigöra egentid och han beslutade sig genast för att ägna det antal månader som behövdes för att utveckla sin person, att stärka sin självkänsla. Detta var allt han egentligen behövde för att kunna lägga sina funderingar åt sidan, men han tillät ändå tankarna vandra för att sondera discipliner att förkovra sig i. Han valde med ett inåtvänt leende bort surdegsbakning som en orimlighet, medan ölbryggning kändes lockande. Korv, absolut, och han måste snarast tillbaka till sin ungdoms musikintresse. Det rätta vore egentligen att ta det ett steg längre, till genuin klassisk skolning - åtminstone borde han läsa de stora modernisterna. För ett ögonblick såg han hipsterkulturen med sin trots allt populärkulturella bas som en halvhjärtad, fragmenterad lögn, men så såg han flickan från kafét framför sig och skämdes över denna sin tanke. Han var inte i en position att ironisera över hennes eller hennes vänners intentioner. Inte ännu.
   Han avbröt abrupt sina tankar - i morgon skulle han ta tag i detaljerna. Tåget passerade just Alingsås och han behövde gå igenom den tidiga eftermiddagens händelser för sig själv så att han kunde koppla bort jobbet när han steg av. Det var viktigt, hade han för länge sedan upptäckt, att med några timmars avstånd och med adrenalinet på en låg nivå, gå igenom förloppet för att övertyga sig om att inga trådar lämnats lösa. Nuförtiden var han inte på allvar oroad över att ha missat någon detalj på grund av dåliga förberedelser, däremot närmast väntade han på den dag då han av slentrian skulle slarva i själva utförandet. Det var inte så att han vant sig vid, eller tog lätt på, det ansvar det innebär att bringa någon om livet, men det rent mekaniska hade med åren blivit alltmer just mekaniskt. Mannen han följt efter från en förort idag hade aldrig anat något. Inte ens när han sjönk ihop tjugo sekunder efter den lätta sammanstötningen och injektionen kan han ha förstått något. Folksamlingen, passiv tills någon sjukvårdskunnig kom rusande och böjde sig ned över den livlösa kroppen. Trafiken som fortsatte som om inget hänt. Frånvaron av skrik. Han spolade scenen fram och tillbaka - ingen hade tittat åt hans håll, ingen hade ens sett sig om utan all uppmärksamhet var på offret. Spola längre tillbaka - tunnelbaneresan, väntan utanför lägenheten - inget. Repetera. Inget. En obemärkt promenad. Göra sig av med ampullen. Inget. Det hade varit ett enkelt jobb, men han kände sig plötsligt trött och lutade huvudet mot pappersskyddet och slöt ögonen. När tåget tio minuter senare bromsade in på Centralen hade halvsömnen tagit ett beslut åt honom. Origami.

söndag 10 november 2013

Alice och Victor

Av oss alla var Victor den som minst hade ändrat sitt liv sedan skolåren. Vi var en omogen samling rent generellt, men han levde något sorts tonårsliv fortfarande, ett dagdrivarliv. Man kunde promenera upp för backen till den lilla tvärgatan där hans lägenhet låg och veta att han alltid var hemma och oftast vaken. Jag var inte så intresserad av vad han sysslade med, men det var mycket tevespel och han hängde på nätforum av olika slag. Jag tror ingen av oss satte sig in i vad hela den där världen handlade om. Han avbröt det när vi var där, bara öppnade dörren med ett stort flin och släppte in oss med en välkomnande gest för att sedan hålla sig i bakgrunden. Han drack med oss, ibland mycket, men gick oftast inte med ut. Även om han sällan sade något själv lät han förstå att han tyckte om att lyssna på oss och när vi skämtade med honom gjorde vi det tydligt att  vi tyckte om honom och han blev självmedveten och rodnade.
   Vi var över trettiofem och flera hade skaffat barn, separerat och skaffat barn igen med allt vad det innebär av komplicerade relationer. Andra, till exempel jag, levde något sorts daterat ungkarlsliv fortfarande. Beroende på omständigheter var folk mer eller mindre socialt aktiva i perioder, men Victor hade inte den typen av fluktuationer i sitt liv, i alla fall inga som gick ut över umgänget med oss. Han hade ett bra jobb, något IT-relaterat, som han skötte med ett minimum av insats och han verkade komma undan med korta dagar och varierande arbetstider. Det var i alla fall aldrig något problem för Victor att hans lägenhet var vår fasta punkt, han körde aldrig ut någon för att han behövde sova eller så. Den perfekta värden. 
   Jag hade hört att andra träffat en tjej hemma hos Victor någon vecka tidigare så jag var inte helt oförberedd när Alice öppnade dörren den där novembereftermiddagen jag stannade till med lite hämtmat. Hon var söt och alldaglig. Precis typen man skulle gissat på för Victor, när han oundvikligen till slut skulle träffa någon. En vanlig tjej hade sett förbi hans kufiska attribut och upptäckt, eller inbillat sig upptäcka, den vanlige pojken där bakom. Jag blev kvar ett tag och vi åt tillsammans, medan mest jag pratade. Försökte bryta isen och samtidigt sälja in Victor lite snyggt. Det gick trögt. Alice satt tyst och Victor verkade besvärad så jag lämnade dem ensamma. De kan ju inte ha känt varandra särskilt väl då så min tanke var att de behövde tid för sig själva.
   Jag lärde mig tycka om Alice, hon besatt en sorts intagande trulighet och det fanns något i hennes rörelsemönster som var speciellt men vackert. En sorts ryckighet, men på ett bra sätt. Hon var snabbtänkt bakom den blyga eller avvisande fasaden, vilket manifesterade sig i lågmälda träffsäkra kommentarer till vad vi andra råkade prata om. Jämfört med Victor var hon närmast att betrakta som social, men det fanns en barriär hos henne. Trots att vi oftast träffades flera gånger i veckan började man liksom om med henne varje gång. Som om vi inte kände varandra. Ibland trodde jag att hon trivdes med att vara med oss, ibland undrade jag om hon hellre velat vara ensam med Victor. Alice var lika svår att läsa av som Victor var lätt. När jag ibland försökte charma henne lite blev hon märkbart störd. Vissa gånger reagerade hon med förvirring och andra med en hatfull blick. Även där saknades en utveckling, hon blev lika överrumplad varje gång så jag försökte låta bli för att inte göra henne förlägen.
   En kväll när vi hängt hos Victor och skulle vidare stannade han hemma för ett åtagande av något slag, något on-linespel antar jag. Även Alice kände sig överflödig och gick samtidigt som vi och när vi frågade om hon skulle med ut på stan svarade hon oväntat ja. Det var en vardag så vi skulle bara ta en öl på väg hem, men Alice och jag blev kvar vid bardisken när de andra gått. Hon gjorde inga tecken på att bryta upp så jag beställde in mer att dricka och försökte prata med henne. Hennes röst gick ned en halv oktav som den gör hos tjejer när de slappnar av och hon berättade lite om sig själv. Tydligen hade hon hoppat av en utbildning för några år sedan och hankade sig fram på småjobb. Hon ville inte berätta om sin uppväxt när jag frågade om den, utan pratade runt om någon kaféägare som var dum i huvudet. Jag sade att jag var glad för Victors skull att han träffat henne och hon började gråta, helt stilla. Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Det var vinterkallt och vi andades vit rök. Innan vi skildes åt tog hon ett lätt tag i min rockärm och ryckte några gånger. Det var rörande.
   Jag borde förstått men blev ändå förvånad när Alice nästa gång vi sågs var lika distanserad som vanligt. När jag mellan raderna refererade till vårt samtal några kvällar tidigare såg hon bara oförstående på mig. Jag ville inte pressa henne så jag lät det bero men blev lite sårad antar jag och höll distans till henne efter det. Jag var inte otrevlig på något sätt, men kanske ignorerade jag henne. Några veckor senare försvann hon och Victor, utan förvarning. Victor skickade ett sms och skrev att de skulle vara borta ett tag, det var allt. Han hade stängt av sin telefon så vi lämnades åt att spekulera i vad som hänt. Några tyckte sig ha sett tecken på en förändring, men frågar ni mig var det efterhandskonstruktioner. Vad som än förmått Victor att följa med Alice var det höljt i dunkel. Att det var Alice och inte Victor som initierat försvinnandet var så självklart att ingen ens funderade över alternativet.
   Det gick fem månader innan Victor kom hem, ensam. Han berättade bara kort att de rest i Asien och att Alice var kvar. Det hade inte fungerat mellan dem, så han hade åkt hem i förtid. Till synes utan ånger eller nedstämdhet återtog han sitt gamla liv. På något vis fick han till och med tillbaka sitt jobb, trots att han lämnat det utan förvarning. Hans fritid var också exakt som tidigare, inklusive våra besök. Naturligtvis försökte vi få honom att berätta om resan, men han bara log och skakade på huvudet. Efter ett tag var det såvitt jag vet bara jag som fortfarande tänkte på Alice och när ett år gått inte jag heller. Vi gav ibland Victor gliringar om henne, men hon var nu bara en berättelse som lagts till vår gemensamma historia.
   Jag sprang på henne en eftermiddag och hon verkade uppriktigt glad att se mig. Vi gick in på ett kafé och hon berättade att hon varit tillbaka i två månader. Jag frågade om hennes och Victors resa och hon sade att de först rest till Vietnam. Hon berättade, lite väl detaljrikt men jag lät henne hållas, om en räcka traditionella turistaktiviteter de ägnat sig åt. Så småningom hade de stannat en längre tid vid någon backpackerstrand, där Alice så småningom lämnat Victor för att resa själv. Hon svarade undvikande när jag frågade varför och berättade istället om sina ensamma, nu mer strapatsrika, utflykter. En räcka snarlika historier avlöste varandra, där Alice åkte lokaltrafik, liftade och bodde under enkla förhållanden hos människor hon träffat. Ganska snart var det mest intressanta mönstret i sig och att hon hela tiden återvände till Victor för att sedan ge sig av igen. Till slut hade dock Alice bokat en hemresa åt Victor och följt honom till flyget för att själv ta sig till Indien. Där hade hon vilat, sade hon med ett snett leende.
   Då jag efter ett tag insåg att hon inte tänkte berätta något om resten av resan försökte jag istället få henne att förklara vad som hade hänt mellan henne och Victor. Hon var oförstående till att resans utveckling kunde ses som oortodox och alla försök till frågor om varför Victor blivit kvar på stranden misslyckades. Hon verkade mest förvånad över att jag tyckte det var underligt. Till slut frågade jag vad som fått henne att skicka hem honom och hon såg eftertänksamt på mig och sade att han inte förändrats. Om man gör något sådant här måste man rimligtvis förändras, sade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Hon såg plötsligt trött ut och frågade om jag hade det bra. Jag sade att jag var okej. Vi reste oss och gick ut. Hon sade att hon var okej också. Hon rörde inte min arm när vi skildes åt.

söndag 7 juli 2013

Organisationen

Organisationen var inte statisk. Tvärtom pågick ständigt en envis lågenergisk förändring av metodik och rutiner. Likt en haj i avsaknad av simblåsa rörde sig verksamheten oupphörligt för att inte dö, instinktivt visste denna organism att stagnation vore lika med undergång. Som alla andra produkter av evolutionen förstod den att den inte fanns för att fylla ett behov utan för att profitera på en möjlighet och att det utrymme den upptog hela tiden måste fyllas för att undvika konkurrens. Även om utrymmet var oföränderligt skulle en orörlig fyllnad stelna och krackelera och oundvikligt skulle sprickbildningarna invaderas och så småningom sprängas av mer livskraftiga organismer. Genom en rännil av promemorior ändrade organisationen kontinuerligt skepnad precis så mycket som behövdes för att lufttäta mot omgivningen. Greta tyckte mycket om logiken i detta. 
    Som handläggare av andra graden på en av drygt trettio avdelningar inom samma eller överlappande områden var det inte Gretas uppgift att initiera de små justeringar som ständigt gjordes, däremot att anpassa sig till dem. Till skillnad från många av hennes kollegor gjorde hon detta utan att reflektera över om en enskild förändring ledde i ena eller andra riktningen, eller om den ökade eller minskade effektiviteten. Hon fann den frågeställningen meningslös eftersom den hade som förutsättning att deras arbete ingick i en resa med en riktning och ett mål och inte, som var det faktiska fallet, snarare var del av en livsuppehållande funktion och ett evighetsarbete. Strömmen av ansökningar skulle aldrig ebba ut så länge deras kapabilitet att behandla dem bestod. Systemet var kapacitetsmässigt självreglerande så att en minskad mängd ansökningar ledde till mer arbete per enhet och dessutom provocerade fram en ökning av inflödet. En ökning av mängden uppdrag fick å andra sidan processen att strypa tillförseln av nya. Organisationen utgjorde i själva verket i allt väsentligt själv det ekosystem den levde i och korrigeringarna fyllde funktionen att syresätta bara precis så mycket som behövdes för fortlevnad. Allt detta förstod Greta på en intuitiv nivå och hade hon inte blivit orättvist behandlad i samband med utlysningen av en ledig post hade hon inte tagit sig för att sabotera denna harmoni, i brist på bättre ord, i vilken hon själv var en integrerad del.
    Befordringar följde ett svårbeskrivbart men urskiljbart mönster, inte på något sätt styrt via ett regelverk utan snarare baserat på en kollektiv förståelse av vem som var värd en bättre befattning när. Den till synes diffusa processen uppfattades av de enrollerade som något av en garant för rättvisa då ett brott mot det outtalade men korrekta genast skulle uppfattas som godtycke och därmed diskvalificera sig självt. Jämfört med utnämningar baserade på tjänsteår eller mätbar produktivitet hade denna enkla subjektivitet visat sig vara överlägsen och i en absolut majoritet av fallen godtogs besluten utan överklagan. I Gretas fall, som skulle visa sig så ödesdigert, fanns det all anledning att tro att hon skulle få den aktuella tjänsten då den blev ledig. Det fanns i och för sig lika stor anledning att tro att den helt skulle dras in som del av ett pågående förändringsprogram, eller tillsättas med någon från den grannavdelning som just var föremål för internrevision och därför hade flera kompetenta medarbetare i karantän. Det kom dock som en kalldusch för Greta, och en överraskning för hennes kollegor,  när tjänsten istället inte försvann men definierades om och sedan övertogs av en redan högre rankad enrollerad vars tidigare uppdrag togs över av en tredje avdelning (grannavdelningen under revision berördes inte alls). Denna rockad var inte bara oförutsedd utan saknade den symmetri som hade givit den validitet i Gretas ögon. En obalans hade uppstått, en obalans som dessutom gått ut över henne.
    Då hennes överklagan efter att ha behandlats korrekt lämnats utan åtgärd skulle Greta i normala fall ha lagt funderingarna åt sidan för att ägna sig åt sina tidigare uppgifter i väntan på en ny öppning. Så hade troligen skett även denna gång om inte det karriärmässiga bakslaget sammanfallit med en på det privata planet omvälvande händelse som vi lämnar därhän i denna berättelse. Gretas personliga trauma sammanföll i alla fall med och förstärkte hennes tvivel på hur hon behandlats på arbetet. Detta fick henne att med kritiska ögon granska vad hennes dagliga sysslor resulterade i. Om man skall sammanfatta hennes roll i organisationen så gick den ut på att ta emot ansökningar som tidigare filtrerats med avseende på enklare formaliafel och göra en kategorisering. Majoriteten av handlingarna skulle vidare till översyn. Trots att de var formellt korrekta fanns det oftast imperfektioner som föranledde noggrannare kontroll. Dessa imperfektioner behövde identifieras och protokollföras, vilket varit Gretas jobb i närmare fem år varför hon utvecklat en expertis på området och identiferade över 95% av handlingarna som bristfälliga redan samma dag. Resterande 5% krävde mer jobb. Ibland kunde en ansökan bli liggande i upp till en månad innan all bakgrundsinformation samlats in och graden av felaktighet kunnat fastställas. De som inte gick till översyn gick oftast till destruktion, en till synes drastisk åtgärd som dock fyllde ett rent statistiskt behov. Det fanns även några alternativa flöden att använda och i undantagsfall skickades ansökningar vidare till nästa nivå för behandling. Greta började nu metodiskt att följa sina ärenden efter att de lämnat hennes skrivbord. Systemet hade visat sig defekt på ett område, fanns det brister även i övrigt?
    Statistiksystemen var öppna för alla. I en verksamhet av den här storleken var produktionen av data enorm och efterfrågan på den stimulerades på alla möjliga sätt. Gretas problem var alltså inte tillgången till information utan snarare den överväldigande mängden av densamma. En första strategi att följa sina egna ärenden via översynen till vidare handläggning visade sig fruktlös. Då ärenden kontinuerligt klassades om och slogs isär i underärenden var det som att försöka följa en meteorit när den träffade jordatmosfären och upplöstes i sina beståndsdelar. De fragment som fanns kvar var inte längre handläggningsbara och det gick inte att via systemen hitta den punkt där de åter tog form för att processas vidare. Denna punkt måste finnas visste Greta eftersom den totala verksamheten mättes på färdigbehandlade ärenden. Efter den inledande frustrationen kunde hon inte undvika att glädjas åt och imponeras av denna till synes hopplösa brist på spårbarhet. Med tillgång till allt data gick det ändå inte att följa flödet. Trots detta fungerade bevisligen hanteringen av ärenden, ett faktum som måste förklaras av processen själv och dess inneboende förståelse av sitt uppdrag. Kanske hade Greta redan nu givit upp sitt försök och förklarat sin egen situation som ett undantag eller kanske något som bara upplevts som orättvist medan det egentligen var helt korrekt. Det fanns ju uppenbarligen mekanismer som i alla fall Greta inte kunde förstå. Det var när hon egentligen bara halvhjärtat sökte vidare efter en öppning som slumpen ledde henne rätt.
    Ärenden som gått till destruktion var naturligtvis meningslösa att följa vidare. Vid destruktion upphörde ärendet att existera och att den optionen över huvud taget fanns var för att föra in fel och därmed små instabiliteter. Utan dessa skulle ett perfekt fungerande system så småningom degenerera och fallera totalt vid ett verkligt fel. Greta var liksom alla andra enrollerade medveten om denna strategi då den var en bärande del av verksamheten. Hon hade därför inte sökt efter ärenden hon själv destruerat, då hon av en händelse kände igen en del av en identitet som hon visste hon destruerat några dagar tidigare. Den befann sig på ett orimligt ställe i processen, i själva verket var det orimligt att den befann sig någonstans alls. Efter denna första upptäckt kunde Greta under de kommande månaderna gradvis kartlägga ett skeende där relativt stora fragment av ärenden överlevde destruktion och fortsatte genom systemet, till synes immuna mot vidare nedbrytning. Då de var inkompletta kunde de aldrig resultera i egentliga avslut, men dess tålighet var fantasieggande. Skulle ett ärende som var påstått destruerat men till hundra procent intakt hanteras korrekt eller skulle en sådan omöjlig hybrid kunna passera samtliga kontroller och nå fram till utbetalning? Och skulle man i så fall den vägen kunna rigga en falsk ansökan och få den behandlad? Med en noggrannhet som fem år av handläggningsarbete förädlat började Greta testa systemet.
    Ett drygt år efter upptäckten satte Greta sin plan i verket. En handling som genom sin struktur skulle överleva destruktion så gott som intakt och genom sin kombination av önskemål skulle passera den väg som minst ofta var utsatt för stickprovskontroller var konstruerad. Hon skulle ersätta en ordinarie ansökan hon fått för granskning med sin egen och sedan skicka den för destruktion. Hon skulle följa dess väg mot utbetalning och när den var framme skulle en stor summa pengar föras över till ett utländskt bankkonto, varvid Greta skulle kunna pensionera sig med hänvisning till en påhittad åkomma som hon sedan ett halvår pratat om med sina kollegor. Organisationen skulle drabbas av en stor instabilitet visste Greta, vilket var en större drivkraft för henne än pengarna. Det skulle ta månader, kanske år, att förstå vad som hänt och korrigera systemfelet och när verksamheten så småningom stod stark igen skulle hennes namn nämnas med vördnad som whistle blower och påvisare av brister. Kanske skulle någon minnas det misstag som begåtts i samband med hennes uteblivna befordran, kanske inte. Ingen skulle i alla fall se henne som bedragare när hela bilden stod klar, visste Greta.
    Hon smålog när hon postade sin förfalskade handling och fortsatte lugnt sitt ordinarie arbete medan hon sneglade på det monitorerade ärendet. När det efter en halvtimme gått till betalning tog hon en sällsynt rast med en kopp automatkaffe. När två man från säkerhetsavdelningen samma kväll gensköt henne på väg från bussen till lägenheten och förde bort henne trodde hon att hon ertappats genom att förfalskningen av ärendet upptäckts av systemet. Förhören som rutinmässigt hölls innan likvideringen gav henne ingen anledning att tro något annat. Därmed dog hon, nöjd med att processen trots allt visat sig effektiv, en lycklig död. Det hon aldrig förstod var magnituden med vilken hon felbedömt systemet. Anomalin som upptäckts var inte subtila avvikelser i hennes ärende. Larmet till säkerhetsavdelningen hade istället utlösts av att Gretas bedrägeri faktiskt hade rakt igenom fungerat. Trots att Greta genom att förstå den verkställande nivån av systemet lyckats genomföra sin kupp hade hon inte lyckats genomskåda den principiella nivån, på vilken det var otänkbart att genomföra en utbetalning då en sådan inte gagnade organisationen själv. Greta hade å andra sidan haft mycket små möjligheter att ta till sig detta högre lager av systemet då hennes personlighet var av den typen som efterfrågades i hennes roll och som effektivt gallrades fram vid enrolleringsprocessen. Hade någon förklarat hade hon funnit informationen irrelevant.

Incidenten ledde till en smärre korrektion.

söndag 21 oktober 2012

Att ligga långt framme


Killen i kaféet frågade om jag skulle ha något mer och jag beställde en kaffe till. Jag satt som vanligt framme vid disken och även om jag faktiskt ville ha mer kaffe borde han inte fråga om folk vill ha mer hela tiden, det är ganska påfluget. Han var vänlig och serviceinriktad och så när han frågade, men det gjorde mest saken värre. Jag gillar mer när de frågar som om de inte gör det för kundens skull, för att kunden skall känna sig utvald eller något, utan bara frågar i förbigående, som om det inte spelar någon roll vad man svarar. Eftersom han var vänlig och serviceinriktad och så när han frågade hade det liksom betytt något om jag sagt att jag inget ville ha. När jag nu beställde en kaffe betydde det också något antar jag, men inte lika mycket, det var mer som att jag just skulle till att beställa ändå och lika gärna kunde göra det när han frågade.
   - Du dricker en del kaffe, grabben, sade han när han ställde fram en ny mugg till mig.
   - Inte så mycket egentligen, men så här på lunchen piggnar man till av kaffe, så att man presterar bättre på eftermiddagen och så. Det är mest för att prestera bättre och så jag dricker det, annars hade jag druckit vatten, citronvatten troligen. På sätt och vis tycker jag bättre om vatten än kaffe.
   Kaféet hade börjat tömmas på lunchgäster, men nu kom en kostymklädd man in och satte sig två platser från mig. Jag gillade sättet han inte satte sig precis bredvid men ändå nära trots att det var gott om platser längre bort längs disken. När det är ganska tomt och någon kommer in och sätter sig så långt bort som möjligt vet man inte riktigt om de gör det för att vara hänsynsfulla eller för att de bara vill sitta så långt bort som möjligt, men när de sätter sig lagom nära vet man att de gör det för att vara hänsynsfulla. Mannen började läsa griffeltavlan med matsedeln samtidigt som han hängde av sig kavajen under disken. Han ville väl inte riskera att smutsa ned den antar jag, han såg ut som någon som inte vill riskera att smutsa ned kavajen på lunchen.
   - De flesta brukar ta tonfisk eller brie och salami, men den vanliga äggmackan är bäst.
   Mannen tittade på mig, men utan den förvirring som många uppvisar när man pratar med dem när de inte är förvarnade. Folk vill gärna bli förvarnade när någon skall prata med dem, men samtidigt blir de oftast smickrade när någon bara säger något så där direkt. De flesta vill gärna att någon pratar med dem när de inte förväntar sig det, det är som att de blir glada för att någon lagt märke till dem eller något, särskilt när de inte själva lagt märke till den andre. Men mannen visade ingen förvåning eller glädje och inte något annat heller faktiskt, han verkade förhålla sig helt neutral till att jag tilltalat honom.
   - Tjejer brukar oftast ta en sallad, fortsatte jag, men om de tar en macka tar de oftast tomat och mozzarella, medan män tar tonfisk eller brie och salami. De mackorna är okej, men det känns som att den som gjort dem försökt lite för mycket. Äggmackan är mer enkel, med vanliga ingredienser. Inte för att mozzarella eller salami är ovanliga direkt, men det känns som att folk beställer sådana mackor för att de tror att de är med om något speciellt när de äter dem. Jag gillar mer att när man äter en macka på ett kafé är det inget speciellt, mer som att äta en macka hemma fast på kafé.
   Mannen tackade för tipset, beställde en äggmacka och gick och hämtade ett glas vatten, utan citron, för att sedan sätta sig igen och titta på mig. Han såg på mig på ett bra sätt, inte påfluget eller så, mer som att han var genuint intresserad. När vissa människor ser på en känns det som att de försöker tvinga en att säga något eller att titta tillbaka, men jag satt och liksom skvalpade med kaffet i muggen medan mannen såg på mig och han visste att jag troligen skulle säga något snart men han var inte otålig eller irriterad eller så. En del tar väldigt illa upp när man sitter och skvalpar med kaffet i muggen, precis som att man gör det för att irritera dem. Mannen verkade förstå varför man skvalpar med kaffet och att det inte hade något med honom att göra.
   - Jag träffade en tjej här för någon månad sedan, sade jag till slut. Eller kanske två månader sedan. Hon tog en Salade Nicoise, så det verkade som att hon ville ha något lite mer speciellt.
   - Är du stammis här? Eftersom du är så insatt i menyn.
   - Nej, inte direkt, faktiskt inte stammis alls. Men det händer att jag går hit på lunchen eftersom min skola ligger så nära och de har ganska okej mackor här. Ibland går jag inte hit utan någon annanstans, men ganska ofta går jag hit. Oftast går jag hit faktiskt.
   - Klockan är en bit över ett nu. Har du håltimme?
   - Ja, det har jag. Inte precis håltimme, men ungefär, jag ligger långt fram så det är inte så viktigt att jag går på den här lektionen. Det är inte en håltimme, mer som att läraren tycker att det är okej att jag inte går, att jag lär mig mer om jag inte går dit eftersom jag ligger så långt fram. Om jag hade gått på den här lektionen nu när jag ligger så långt fram hade det varit som att jag hade lärt mig mindre än om jag inte gått.
   - Jag förstår.
   Det är befriande när folk förstår när man berättar att man ligger långt fram och inte behöver gå på en lektion, många gör inte det utan tror att man skolkar eller något. Mannen hade nu börjat äta sin äggmacka, under tystnad istället för att säga att den var god efter första tuggan eller så. De som äter mozzarella eller något säger ofta att det smakar gott redan efter första tuggan som om de måste övertyga sig själva att de äter världens mest speciella macka. Äter man en äggmacka, kan man vänta tills man ätit det mesta av den innan man uttalar sig, eller låta bli att bedöma den över huvudtaget om man känner för det.
   - Jobbar du på något av kontoren här eller, frågade jag mannen. Det är ganska många från kontoren som kommer och äter här, de flesta kommer från kontoren tror jag. Det är några från skolorna som kommer hit, men under lunchen kommer de flesta från kontoren.
   - Ja, jag jobbar på ett kontor. Längre upp på gatan.
   - Hur är det, brukar de som jobbar på kontoren oftast gå ut och äta lunch eller har de med sig mat, i en låda eller så? Eller går de oftast ut, som till det här stället?
   - Det är olika, men ganska många går ut och äter.
   - Men jag kan tänka mig att många har med sig mat också, kanske för att de inte tjänar så mycket. Och att de går ut bara då och då, men att de då gärna går till ett ställe där de varit tidigare och där de vet att maten är bra. Om man går ut sällan vill man väl veta att maten är bra så då går man till samma ställe?
   - Kanske. Eller också är man ännu mer angelägen om att variera sig när man går ut sällan.
   Trots att mannen svarade kortfattat märkte man att han bemödade sig om att tänka igenom svaren. Till exempel skulle många bara hålla med om att det var sannolikt att någon som sällan åt lunch ute valde att gå till samma ställe varje gång, men mannen funderade och kom med en annan, fullt rimlig hypotes. Det var inte så att jag inte kunde gjort den analysen själv, att det var fantastiskt smart av honom eller så, men det är alltid intressant att höra någon annans åsikt.
   - Den där tjejen jag träffade här kan jag tänka mig är en sådan som äter på kontoret ofta, men kanske går ut någon gång ibland. Om man inte går ut och äter så ofta kan jag tänka mig att man inte vill ha något vanligt, utan kanske Salade Nicoise. Det har jag full förståelse för. Men du menar alltså att även om salladen var god här skulle hon gå till ett annat ställe nästa gång?
   - Kanske. Det är svårt att säga när man inte känner henne.
   - Men du kanske känner henne, från kontoret eller så. Hon var lite äldre än mig, jag brukar få bra kontakt med tjejer som inte går i skolan och så längre, och hade sådan där vanlig hårfärg, inte riktigt blond, och var ganska söt men inte uppenbart snygg. Jag tycker bättre om tjejer som inte är uppenbart snygga utan mer som att inte alla förstår att de är snygga. Alltså att vissa förstår att de är snygga, inte bara jag, men inte alla. Känner du henne, eller har du kanske sett henne?
   - Din beskrivning är lite för vag för att jag skall veta säkert, men jag tror inte jag känner henne.
   - Hon var lite lik dig till sättet om det kan hjälpa, pratade lagom mycket och så. Hon sade inte mycket om sig själv, men hon hade bra åsikter. Välgrundade. Och hon verkade intresserad av andra människor, men inte för intresserad om du förstår. Om hon hade haft råd att gå ut och äta ofta hade hon garanterat ätit vanliga saker, fast Salade Nicoise är ändå ganska vanligt.
   - Hon låter sympatisk. Om jag någon gång stöter på henne skall jag tipsa henne om att gå hit för äggsmörgåsens skull. Den hade du helt rätt om.
   Jag trodde honom, han kändes som någon som skulle komma ihåg att tipsa en tjej om äggmackan om han träffade henne. Många skulle antingen glömma det eller tycka att det var pinsamt att ta upp ett sådant ämne med någon man just träffat, men han skulle troligen göra det. Vi pratade lite till men inte så mycket och när mannen lämnat kaféet beställde jag en kaffe till och när killen bakom disken frågade om jag inte skulle till skolan sade jag att jag hade håltimme. Man orkar inte hålla på och förklara för alla.

   Kronologin bryts. Den här novellen var den första jag skrev, för att skicka in till Icakurirens novelltävling. När den nu oförklarligt nog verkar ha blivit oplacerad där läggs den i Arkivet. Till handlingarna.

söndag 29 juli 2012

Rekreation

Jag satt i en banalt helkaklad bar i en gentrifierad skitdel av staden, men den kändes som himmelriket eller något. Lägenheten jag lånade för tillfället var ett förortskyffe jag inte ville tillbringa mer tid än nödvändigt i, vilket var extra olyckligt eftersom jag jobbade hemifrån. Jag vill inte ens kalla det jobb. Eller hem. Så fort det var möjligt hade jag loggat ut för veckan och stuckit hit. Det här stället, en öl, en tidning och tillräckligt med pengar för att kunna stanna ett tag var som en frälsning, även om jag egentligen var värd något ännu bättre efter den här pissveckan. Det måste till förändringar, vad som helst. Jag hade bara chansat. Jag hade absolut ingen anledning att vara just här, vilket oftast är en jävligt bra anledning har jag märkt. 
   Det satt bara lite reklambyråfolk och några kulturarbetare i lokalen än så länge. Jag försökte se ut som en äldre variant av reklamarna och skissade på mitt livs historia om någon mot förmodan skulle börja prata med mig. Jag kunde inget om branschen och lyssnade på deras dravel för att plocka upp lite fraser att använda mig av, men slutade när jag blev för uttråkad. Inflyttade lantisar. Kontorspolitik. De kunde lika gärna varit revisorer eller ingenjörer. Jag pekade på min tidning och bad dem hålla käften. De tjafsade lite, men bytte bord till ett längre bort. Skärrade.
   Det började ösregna ute vilket gav idioterna något annat än mig att bry sig om. Det verkligen pissade ned och folk flydde in från gatorna. Stället fylldes snabbt och alla började ringa hem för att säga att de skulle bli sena och beställde vin på glas. Spontan after work. Crazy. Jag mördade utrikessidorna med blicken och härdade ut. En bankkvinna av något slag stod med ryggen mot mig och sin handväska irriterande nära mitt ansikte. Jag snodde inget ur den för jag ville inte gå ut i regnet, utan frågade om jag kunde bjuda henne på ett glas. Hon drack rött. Nej tack och fnitter med kollegorna. Det skulle göra hennes helg och måndagslunchen. Någon jävla tomte i kostym började säga något för att göra sig lustig men såg min blick i tid och tystnade. 
   Folk drack ur, lämnade stället och ersattes av andra. En kille i trettioårsåldern kom fram och frågade om jag var den kände skådespelaren jag ibland förväxlas med. Han köpte in öl och Fernet till oss när jag sade att jag var just den skådespelaren. Han frågade en del men när jag svarade kortfattat började han berätta om sig själv istället. Mest ointressanta saker, han var dj på fritiden men uppenbarligen okänd eftersom han satt här med mig.  Jag började gilla honom efter ett tag och han fick beställa in en runda till. Jag hade växlat till rikssvenska och lade på lite Dramatentimbre för att underhålla honom. Släppte lite skvaller om kollegor. Hon är lesbisk, han snortar och så vidare. Gav honom valuta för pengarna. Jag föredrar teater före film. Om de sista detaljerna går i lås spelar jag in i Hollywood i vinter - ingen stor grej, men kul. Han gick loss på sina favoritregissörer medan jag misslyckades med att fånga blicken hos en tjej två bord bort. Jag började bli uttråkad igen när killen kände igen ett par som kom in genom dörren och vinkade dem till sig.
   Den nye killen såg ut som den första. Skägg och t-shirt och dåligt tränad. Tjejen såg ut som en åldrad partybrud i den här miljön. I skidjacka hade hon sett ut som en åldrad skidbrud och i ett seglarställ som en åldrad seglarbrud. Hon var vacker. Hon var intresserad av skådisen. Killen var antingen inte hennes eller ovanligt cool för han brydde sig inte när hon stötte på mig. Vilket fantastiskt liv du måste leva. Tänk att kunna gå in i en annan människa så. Jag tonade ned allt för att verka mer spännande. Jag ville veta allt om hennes drömmar. Något gick fel för hon tappade intresset efter ett tag. Vi drack mer och jag berättade om mitt movie star-liv och de om sina misslyckade projekt. Fotografera uteliggare. Journalistutbildning på folkhögskola. Opublicerad roman. Förr eller senare får man ett break. Yeah, right. Jag sade åt dem att dra åt helvete och gick till toaletten. 
   Killen med tjejen kom in efter mig och skrek att han visste att jag inte var han. Skådisen. Jag nitade honom. Han var större än jag men jag slog först och han föll mot ett element och blödde rejält. Det bara rann. Han var uppenbart ovan vid våld men sprang mot mig och började brottas. Brottas, vad fan. En vakt kom och särade på oss efter ett tag. Han sade åt mig att vänta där jag var och slet med sig killen ut från toaletten. När han kom tillbaka ledde han mig genom baren med sin kavaj som skydd över mitt huvud. Folk hade fotat redan inne på toaletten men nu fick de bara kavajen och vakten. Vi gick ned i källaren och jag var rädd att de skulle hålla kvar mig för polisen, men vakten och en äldre man bad om ursäkt och sade att de hade fixat en taxi som skulle ta mig hem. Det var redan kvällstidningar utanför entrén så de tog ut mig bakvägen där en finnig jävel tog ett foto på mig i alla fall. 
   Den äldre mannen bad om ursäkt en gång till och jag gav fingret åt fotografen genom taxifönstret. Han fick det på bild för det var i tidningen nästa dag. Killen jag nitat hade blivit utslängd och stod och intervjuades på gatan när vi körde förbi. Jag såg inte partybruden någonstans. Taxichauffören var afrikan och kände inte igen mig som skådis så han blev inte förvånad när jag skulle till en sketen förort. Jag förklarade ändå att det var en älskarinna som bodde därute. Han bara flinade. Jag var rejält full när jag kom hem men satte mig trots det vid datorn för att kolla om jag fått in några pengar. Det hade jag inte. Jag somnade framför en film. Dagen efter var hela historien i kvällstidningarna. Känd skådis i krogbråk. Mobilfoton på mig. Skådisen dementerade inte utan låtsades att jag var han. Om jag möter den jäveln någon gång skall jag fråga varför, men jag tror jag vet.

lördag 21 juli 2012

Kalla mig Ismael

Den underligaste sak hände mig för några år sedan. Jag var fortfarande student då och sommarlovet började med att min flickvän lämnade mig, troligen för en annan man och troligen för att resa någonstans. Hennes avsked tog mig ganska hårt, och jag tillbringade några dagar i vår gemensamma lägenhet för att tänka igenom min situation.
   Utan att säga det rakt ut hade hon låtit förstå att hon inte skulle komma tillbaka, vilket jag tolkade som att lägenheten var min att disponera. Jag behövde alltså egentligen inte agera på något sätt på grund av hennes oväntade beslut, men samtidigt kände jag ett behov av lägga upp nya planer för sommaren som jag nu skulle tillbringa ensam. Jag vägde olika möjligheter mot varandra, och kom fram till att jag skulle försöka skaffa ett arbete, inte för att jag nödvändigtvis behövde pengar utan snarare för sysselsättningens skull.
   Som av en händelse såg jag redan samma eftermiddag en liten annons på den lokala butikens anlagstavla om en tjänst som privatlärare och jag ringde genast det telefonnummer som stod på annonsen, dock utan att få något svar. Jag hade sånär glömt bort detta nästa morgon, men efter att noggrannt ha läst tidningens småannonser utan att ha hittat någon lämplig mindes jag och ringde numret igen. Denna gång svarade en ung kvinna och jag fick en adress och en avtalad tid senare under dagen. För tillfället nöjd med denna lilla framgång städade jag och vädrade lägenheten för att förstärka känslan av nystart.
   Då adressen jag skulle till låg på andra sidan en park jag ofta promenerat i valde jag att gå dit, något som tog ungefär tjugo minuter. Min destination visade sig vara ett sexvåningshus av artonhundratalstyp. Då jag ringde på porttelefonen öppnades genast dörren utan att jag behövde presentera mig och jag tog hissen högst upp där en flicka i övre tonåren väntade. När hon presenterade sig som Emily kände jag igen hennes röst från telefonen, vilket förvånade mig eftersom hon var betydligt yngre än man kunde förvänta sig för en anställningsintervju. Inte desto mindre visade hon mig vägen genom en stor våning, möblerad med tidstrogna antika möbler, till ett rum som bäst kunde beskrivas som ett bibliotek då tre av fyra väggar var täckta av fyllda bokhyllor. På den fjärde väggen vette två höga fönster mot parken jag precis gått genom.
   Hon bad mig sätta mig i en fåtölj medan hon själv tog plats i en soffa och förklarade sedan att det var hennes nioåriga syster som var i behov av lästräning över sommaren. Då jag förväntat mig en längre intervju blev jag förvånad när hon efter bara några korta frågor om mig genast gick över till att förklara det upplägg hon tänkt sig för lektionerna. Hennes syster och jag skulle tillsammans läsa Melvilles Moby Dick, för att systern vid sommarens slut skulle kunna sammanfatta denna i form av en essä. Jag sade inget, men såg uppenbarligen ut att ifrågasätta valet av litteratur, varför flickan förklarade att systerns behov av lästräning inte berodde på att hon på något vis var för sin ålder dålig på att läsa utan snarare på det omvända, ett förtydligande som jag bara delvis förstod men då jag inte ville riskera min anställning nickade jag bara.
   Efter att ha kommit överens om lön avtalades det att jag skulle läsa med Lovisa, som systern hette, varje vardagsförmiddag, varpå Emily följde mig till dörren, fortfarande utan att jag fått träffa min elev. När jag utanför dörren vände mig för att ta adjö sade Emily med stort allvar att den kommande sommaren skulle bli mycket viktig för hennes syster och att det därför ålåg mig ett stort ansvar, en formulering som jag fann lustigt dramatisk men jag bedyrade att jag skulle göra mitt yttersta som Lovisas lärare.
   På vägen hem gick jag ut ur parken något kvarter innan mitt för att köpa en anteckningsbok att använda på mitt nya jobb. Jag valde en enkel svart bok för det seriösa uttryck som tycktes passa uppdraget som låg framför mig. På ett kafé satte jag mig sedan och skrev ned detaljerna runt dagens möte, som jag trots att lektionerna ännu inte startat ville dokumentera. Resten av eftermiddagen promenerade jag i parken som så många gånger tidigare innan jag gick hem och åt en lätt middag för att sedan ägna kvällen åt att se enklare underhållningsprogram på teve, något som jag var förtjust i.

Punktligt nästa morgon infann jag mig hos min nya arbetsgivare. Emily släppte in mig och visade in mig i biblioteket som förra gången, och efter att jag en kort stund suttit och väntat ensam vid bordet där ett väl läst exemplar av Moby Dick redan låg öppnades dörren och min elev, Lovisa, steg in.
   Hon presenterade sig och lyssnade uppmärksamt när jag förklarade upplägget jag tänkt mig. Vi skulle läsa högt ur boken, omväxlande hon och jag, för att sedan summera det vi läst under dagen. På detta sätt skulle vi gradvis skapa oss en uppfattning om romanen och ge henne möjligheter att hitta infallsvinklar till sin essä. Jag förklarade att jag hade läst Moby Dick en gång i min ungdom, men inte var litteraturstudent och därför inte hade några färdiga analyser åt henne men heller inga förutfattade meningar.
   Lovisa nickade förståelse och bifall och började på min anmodan läsa högt ur romanen, medan jag lutade mig tillbaka och lyssnade. Hon läste med stadig röst och påfallande bra för sin ålder, utan att staka sig ens på ålderdomliga eller ovanliga ord, och hon verkade också tillgodogöra sig historien väl då hon varierade tempo och uttryck efter denna. När jag efter en stund tog över läsandet och kannibalen Queequeg gjorde sin entré kröp hon först ihop, av spänning och förskräckelse, i sin fåtölj, för att senare skratta förtjust åt det absurda i historierna om Ismaels och Queequegs samlevnad.
   Jag hade som jag nämnt varit skeptisk till det rimliga i att läsa en så avancerad bok med en nioåring, men var efter denna första läsning positivt överraskad. Efter att vi diskuterat inledningen tackade Lovisa för dagen och lämnade rummet för att genast ersättas av Emily, som om denna stått och väntat utanför dörren eller i ett angränsande rum. Emily frågade om jag ville ha te, vilket jag tackade ja till, och då hon återkommit med en bricka med te, kex, marmelad och flera sorters hårdost frågade hon först hur jag hade upplevt förmiddagen för att sedan förhöra sig om min bakgrund som jag fann ett visst behag i att berätta om då Emily var en påfallande god lyssnare.
   När jag lämnat våningen hade jag sedan större delen av eftermiddagen fri och jag använde den till att ströva i parken och då och då stanna till för att skriva ned minnesanteckningar från dagens undervisning eller idéer för morgondagens läsning och analys. På kvällen drog jag mig sedan tillbaka till min lägenhet på andra sidan parken för att äta och vila framför teven.
   De följande två arbetsdagarna blev kopior av den första, inklusive testunden med Emily. Ismael och Queequeg var fortfarande kvar i Nantucket, men hade fått hyra på Pequod och en första referens till Ahab hade gjorts i ett kapitel som fick Lovisa att ängslas på ett sätt som jag tyckte var illavarslande. Då jag under samtalet med Emily nämnde detta ifrågasatte jag det sunda i att läsa denna roman med en så ung flicka även om, eller kanske på grund av att, hon verkade förstå den och ta den till sig så väl och undrade om vi inte skulle överväga att byta studieobjekt. Emily tog inte illa upp av mitt förslag, men slog bort det som orimligt – Moby Dick var det enda alternativet denna sommar, förklarade hon allvarligt utan att motivera detta vidare.
   Hon bytte sedan ämne och ställde kompletterande frågor om min uppväxt, som jag tidigare berättat för henne om, som om hon funderat sedan gårdagens samtal och ville ha vissa luckor ifyllda. Jag berättade gärna då jag fann hennes intresse smickrande och då det även fyllde en funktion för mig själv att rekapitulera min barndom. Den omtumlande starten på sommaren hade lämnat mig i ett tillstånd av rotlöshet och att höra mig själv formulera min bakgrund återgav mitt liv en del av sin kontext.
   När sedan helgen inföll och jag var för mig själv märkte jag att jag gradvis tappade fästet igen och jag började därför skriva om mig själv i den svarta boken där nu minnesanteckningar från samtalen med Lovisa och Emily varvades med insikter och tankar om Moby Dick och episoder från mitt liv. Skrivandet ersatte bara delvis den terapeutiska verkan av testunden, men var tillräckligt effektivt för att fylla sitt syfte och jag tog mig genom helgen, förväntansfull inför nästa arbetsvecka.

I mitten på vecka två lämnade Pequod sin hamn i en passage som jag mindes att jag tyckte mycket om redan första gången jag läste romanen och som jag därför blev glad över att även Lovisa rycktes med av. Hon drog fram en stol till fönstret och ställde sig på den för att se ut genom fönstret mot parken medan jag läste det äventyrsdoftande kapitlet, som om hon stod i fartygets för och såg ut över havet. När hon då och då vände sig om mot mig strålade hennes hela uppenbarelse av förtjusning. Jag berättade ivrigt för Emily efteråt, men hon visade till min besvikelse inte någon överdriven glädje eller förvåning över systerns starka läsupplevelse, som om den var något hon förväntat sig, varken mer eller mindre.
   Sent under fredagsläsningen gorde sedan Ahab sin entré och utlyste belöningen till den som först siktade Moby Dick och Lovisa skakades uppenbart av detta kapitel och dess föraning om besatthet och annalkande katastrof, och trots att jag styrde diskussionen efteråt mot de andra partierna av dagens läsning tog jag helg med en oro över med vilken distanslöshet flickan reagerade på berättelsen, som om hon absorberade och genomgick alla sinnesrörelser i första person. Som om hon inte läste romanen utan levde den, med en farlig kombination av intellektuell brådmogenhet och barnslig känslomässig försvarslöshet.
   På måndagen återupptog vi läsningen och Moby Dick gick nu, till min lättnad, in i ett rofyllt tempo där Ismaels redogörelser för de dagliga aktiviteterna på valfångaren blandades med karaktärsstudier av besättningsmedlemmarna. Jag uppmuntrade Lovisa att notera de senare då de skulle utgöra bra material till essän, men hon var väl så intresserad av beskrivningarna av valfångsthantverket, en del av romanen som jag vid min första läsning tolkat som någon form av parodi från Melville. När nu min elev helhjärtat ägnade sig åt att försöka förstå varje detalj i Ismaels metodiska beskrivning av yrkesutövningen ombord hade jag inte hjärta att låta henne förstå att hon fokuserades på berättelsens fond, och sanningen att säga blev jag efter ett tag osäker på om detta ens var ett korrekt påstående och om det inte var jag själv som i grunden missuppfattat romanen.

Vecka efter vecka gick och vi befann oss närmast i ett meditativt tillstånd under läsningen. Det här var en lycklig tid för mig. Jag kände att jag bemästrade min roll på ett utmärkt sätt, jag var ytterst nöjd med min elevs framsteg, en elev som dessutom trivdes med att studera tillsammans med mig, och samtalen med Emily fortsatte vara stimulerande och behagliga. Jag glömde sånär hur illa sommaren börjat och tackade min lyckliga stjärna för att allt avlöpt så väl, tack vare den anställning som jag så slumpartat erhållit.
   Under hela denna tid fortsatte jag fördriva mina eftermiddagar i parken mellan flickornas våning och min lägenhet. Det var en osedvanligt vacker sommar, inte överdrivet varm men solig och ständigt med en behaglig bris, och den lämpade sig väl för promenader, något som fler än jag upptäckt och jag tillbringade mycket tid med att förstulet studera parkens övriga gäster. Jag tog dock inte kontakt med någon då den stimulans jag fick under förmiddagarna i våningen fyllde mitt behov på området och jag dessutom vagt kände det som en plikt att minimera övrigt umgänge under den tid mitt uppdrag varade. Jag levde helt enkelt i en närmast fullständig isolation förutom kontakten med flickorna. Systrarna verkade å sin sida ha lämnats ensamma i staden över sommaren, något som jag fann anmärkningsvärt men som jag under inget av mina många samtal med Emily frågade om. Det var strängt taget inte min sak att lägga mig i.
   När det gällde min före detta flickvän övergick mina tankar om henne från grubblande till reflekterande, från oro och saknad till acceptans och hågkomst. Jag är övertygad om att det goda humör som nu återbördats mig sprang ur mitt arbete med Lovisa och att detta också hjälpt mig att snabba på processen att hantera min förlust. Jag var, återigen, lycklig i brist på bättre ord och dåligt förberedd när Moby Dick med två veckors läsning kvar gick in i nästa fas, en fas av accelererad galenskap och ond bråd död.

Jakten på Moby Dick smygs in i romanen, med allt tätare rykten om att valen synts till och med Ahab som alltmer aktiv. Det grämer mig fortfarande att jag inte var mer lyhörd för Lovisas reaktioner under denna del av läsningen, troligen på grund av att jag trubbats av under den bekymmersfria perioden i Lovisas utbildning. När jag senare läst min svarta bok från just dessa dagar har jag endast hitta få och korta kommentarer, utan egentlig substans, något som tyder på att mitt engagemang och min vakenhet hade minskat.
   När Lovisa till slut reagerade på ett sätt som inte gick att negligera, var skadan redan skedd och svårreparerad. Detta skedde vid den passage i texten då Starbuck överväger att mörda Ahab för att ta över skeppet och styra det hemåt. Lovisa läste texten och då Starbuck gav upp sin plan lade hon ifrån sig boken och vägrade läsa vidare, trots att det var gott och väl fyrtiofem minuter kvar av utsatt tid. Hon såg plötsligt uppgiven och trött ut, som om sommarens hårda arbete kommit ikapp henne samtidigt med en slutlig insikt om berättelsen. ’De kommer att dö’ sade hon och stirrade mig stint i ögonen. ’Han kommer att döda dem alla’.
   Jag såg ingen annan utväg än att medge att Pequods besättning mycket riktigt går mot ett tragiskt slut och att oundvikligheten i detta är en del av romanens storhet, men att det finns lärdom att dra av detta och att denna lärdom kan användas för att undvika misstag i det egna livet.
   Lovisa lyssnade noggrannt på min utläggning och ifrågasatte sedan utifrån denna om det var försvarbart att offra verkliga romanfigurer för ett sådant syfte. Vi hade sedan en stimulerande men också frustrerande konversation om vad hon menade med verkliga romanfigurer, om skillnad mellan litteraturen och livet och om konstnärens friheter respektive skyldigheter mot sin skapelse. Som jag tidigare nämnt var inte litteratur min framtida profession, faktum är att jag inte studerade någon annan form av humaniora heller, så jag fick improvisera mina argument som hade synnerligen svårt att övertyga Lovisa som höll fast vid sin övertygelse om att Melville svek sina skapelser genom att försätta dem i Ahabs våld utan chans att undkomma.
   De sista veckorna blev nu en plåga för Lovisa och därmed för mig. Medan Pequod och dess besättning gick mot sitt öde, drivna av sin besatte kapten, löstes Lovisas förtjusande person bildligt talat upp inför mina ögon. De tidigare av intellektuell nyfikenhet präglade lektionerna blev nu till ångestdriven plikt där flickan redan när hon steg in i rummet var nedstämd och uppgiven. Hon avbröt dock aldrig läsningen någon mer gång, tvärtom var hon målmedvetet beslutsam och även när jag under upprivande passager som hon mådde mycket illa av föreslog en paus fortsatte hon att läsa, som om det var ett arbete hon var tvungen att utföra.
   Eftersom det var uppenbart för mig hur illa flickan for av läsningen tog jag naturligtvis upp det, vid upprepade tillfällen, med hennes storasyster vid våra dagliga samtal, men Emily vidhöll att det var av yttersta vikt för Lovisa att läsa klart Moby Dick denna sommar. Våra samtal hade under sommaren fortsatt att handla om i huvudsak mig och Emily var synnerligen intresserad av min före detta flickvän och hennes plötsliga uppbrott, något som jag välkomnade då det gav mig chansen att formulera vissa tankar jag hade i ärendet. Lovisas gradvisa nedbrytning påverkade visserligen mitt stämningsläge, men mitt behov av att samtala med Emily var så starkt att jag ofta lyckades skjuta bort tankarna på den yngre systern under testunden. På eftermiddagarna, under promenaderna i parken, kom de dock tillbaka och jag ägnade timmar åt att fundera på sätt att mildra flickans lidande. Jag övervägde dock aldrig på allvar att lämna mitt uppdrag då jag dels såg det som en hederssak att fullfölja det och dels litade på Emilys försäkran om att det var absolut nödvändigt. Jag har då och då funderat på vad som hänt om jag agerat annorlunda, men kan än idag inte se att det skulle ha ändrat något till det bättre. Som i Moby Dick var det som hände ödesbestämt.
   Vår sista läsdag skiljde sig något från mönstret från de senaste veckorna. När Lovisa steg in i rummet gjorde hon det med ett stoiskt lugn och uppfylld av något som jag i retrospektiv vill se som acceptans av vad hon visste väntade. Hon läste själv samtliga de avslutande kapitlen med fast röst, hela tiden med stilla tårar rinnande nedför kinderna, men utan den tidigare rädslan och ångesten. När jag erbjöd mig att lösa av henne med läsningen tackade hon nej och när jag efter sista kapitlet föreslog att vi skulle fundera över signifikansen i att Ismael är den ende överlevande från Pequod bad hon att få avstå från diskussioner denna dag och avbryta lektionen tidigt. Under morgondagen skulle vi börja arbetet med hennes essä och hon förklarade att hon var trött och ville vila inför detta.
   När hon lämnade rummet trädde Emily genast in och istället för den vanliga testunden föreslog hon en promenad i parken, något som jag samtyckte till. Det kändes naturligt att bryta rutinerna nu när läsningen var avslutad och undervisningen gick in i sin sista fas. Efter att ha tagit hissen ned och korsat den stilla gatan framför flickornas hus befann vi oss i parken och jag upplevde flickan som gick bredvid mig och som jag lärt känna under sommaren som förändrad, kanske av att komma utomhus eller av att Lovisas läsning var avslutad. Hennes konversation var inte den vanliga, fokuserade, utan flyktigare och mer lättviktig. Jag hade börjat känna en viss frustration över detta då vi nådde en del av parken jag till min förvåning inte kände igen och hon plötsligt slog om till en mer allvarlig ton. Istället för att som vanligt be mig berätta om mitt liv och assistera med frågor och inpass, berättade Emily nu själv en historia.

Parken, berättade Emily, var för tvåhundra år sedan avslutningen på den egentliga staden och gick bortanför stadsgränsen över i landsbygd med byar, eller snarare träkåksbebyggelse för de människor som nödtorftigt livnärde sig på att förse borgarna i staden med tjänster och varor. Den del av parken vi befann oss i nu utgjorde det dåvarande gränslandet mellan stadsbornas promenadstråk och en av byarna som direkt angränsade till staden. Emily pekade ut en trädbevuxen kulle som utgjort den naturliga avgränsningen och dolt byn från staden och vice versa. Efter att staden vuxit bortom sin ursprungliga mur fanns fortfarande en imaginär mur kvar som avskiljde stadsbor från bybor. Åtskillnaden var en ordning som respekterades och vidmakthölls av bägge parter, då båda fann ett behov av distinktionen.
   Vänskap mellan de olika samhällsklasserna existerade i princip inte, men den sägen som Emily nu återberättade, och som hon betonade var just en sägen och inte nödvändigtvis sann då den inte någonstans fanns skriftligt dokumenterad, handlade om en ung man från staden och en flicka, ett barn, från byn på andra sidan kullen, som under varsin promenad råkat träffa på varandra och kommit i samspråk. Mannen, som var lärare, tyckte sig under samtalet uppfatta en kunskapstörst hos flickan och tog på sig att hjälpa henne att lära sig vissa basala färdigheter inom språk och matematik, färdigheter som i princip var oåtkomliga för flickor ur hennes miljö.
   De träffades därefter med jämna mellanrum i utkanten av parken för att träna på att läsa, skriva och räkna och mannen försåg också flickan med material och uppgifter att öva på. Mötena skedde i skymundan då mannens yrkesmässiga anseende hade tagit allvarlig skada om de blivit kända och då hösten kom tog de bägge sin tillflykt till en jordkällare som tillhört ett nu nedlagt landeri, en källare i vars mynning de hade skydd från regn men ändå dagsljus att läsa i. Flickan var begåvad och hennes snabba framsteg uppmuntrade mannen att fortsätta hennes utbildning som han alltmer lade ned sin själ i. Han fick i själva verket en större tillfredsställelse av att utbilda flickan än av den ordinarie undervisningen han gav i stadens skola.
   Kommen så långt i berättelsen stannade Emily och pekade snett bakom kullen som vi nu hade till vänster om oss för att visa på den plats där jordkällaren fortfarande fanns. Jag protesterade milt, då det dels verkade orimligt att det skulle finnas en sådan sevärdhet i parken som jag ansåg mig känna väl och dels för att en tvåhundra år gammal jordkällare för länge sedan borde rasat ihop och multnat bortom igenkänning. Emily ledde mig av stigen för att visa mig källaren, samtidigt som hon fortsatte berättelsen som nu tog en tragisk vändning.
   Då mannen en vinterdag kommit för en överenskommen lektion hade flickan inte varit där, trots att hon utan undantag kom tidigt till deras möten. Dessutom var dörren till den, som de trott, glömda jordkällaren stängd och reglad utifrån, vilket mannen upplevde som illavarslande då han som nämnts ville hålla undervisningen av flickan hemlig. Efter att förgäves ha väntat på flickan öppnade han till slut källardörren och fann innanför denna flickan som hade frusit eller törstat ihjäl - vilket framkom aldrig av den polisutredning som inte heller hittade den skyldige till dådet. Mannen närvarade vid begravningen och träffade då flickans enda nära släkting, en äldre syster som försörjde de båda genom att arbeta som husa hos en familj i staden. Den unga kvinnan hade då mannen berättade om sin relation med hennes lillasyster hållit honom ansvarig för dennas död, något som plågade mannen svårt, så svårt att han ett drygt år senare tog livet av sig.
   Vi hade nu kommit fram till den plats Emily pekat ut och där det faktiskt också visade sig finnas en jordkällare, dock i så gott skick att den omöjligt kan ha varit så gammal som historien gjorde gällande. Jag kommenterade inte detta faktum, utan frågade varför systern hållit mannen ansvarig för flickans död istället för att vara tacksam för hans ansträngningar och Emily svarade att hon hade funderat mycket på detta, men inte kommit fram till ett säkert svar. Kanske var det irrationell ilska orsakad av hennes djupa sorg, kanske var det en tro att kunskapen som dottern erhållit i sig bragt olyckan över henne. Det kanske till och med var avundsjuka över att den yngre systern fick tillgång till något som den äldre systern aldrig erhållit. Oavsett vilket så hade den äldre systern levt resten av sitt liv med vetskapen om att hon var skyldig inte bara till flickans utan också mannens död.
   När jag frågade hur hon kunde anse sig skyldig även till sin systers död, ryckte Emily bara lätt på axlarna utan att svara. Istället föreslog hon att vi skulle gå in i jordkällaren, något som jag egentligen var skeptisk till men ändå kände att vi borde göra när vi gjort oss besväret att gå ända fram till den. Jag hade bara tagit ett par hukande steg in i den trånga källaren då Emily bakom mig sade något som jag uppfattade som ’Farväl, Ismael’. Då jag vände mig om såg jag henne för sista gången, upplyst av middagssolen som föll snett in bakifrån då hon upprepade sitt avsked. Sedan stängde hon dörren och reglade den.

Jag hade hunnit skaffa mig en första bild av källaren innan det nu blev absolut mörkt. Innanför den trånga öppningen vidgades den till ett kanske fyra kvadratmeter stort utrymme klätt av tjock ekplank. Takhöjden var ungefär tjugo centimeter lägre än min längd, vilket skulle motsvara en meter och sextio centimeter, och min påtvingade hukande position var det som, tillsammans med mörkret, gav den första akuta känslan av instängdhet, en panisk känsla som fick mig att kasta mig mot dörren som dock inte rubbades det minsta.
   Av någon anledning förstod jag genast att Emily inte stängt dörren som ett skämt och strax skulle öppna den igen, kanske kände jag henne alltför väl efter sommarens samtal eller så var det berättelsen om flickan som fick mig att förstå att hon stängt dörren för att lämna mig här. All känsla av tid upphörde genast från det att dörren stängdes så jag vet inte hur länge jag skrek och slog på dörren innan jag insåg det lönlösa i det och tvingade mig själv att lugna ned mig och överväga mina möjligheter.
   Mina ögon, som nu borde vant sig vid mörkret, såg fortfarande ingenting. Tydligen var källaren hermetiskt tillsluten, vilket fick mig att frukta att jag omgående skulle dö av syrebrist. När jag metodiskt sökte av utrymmet med händerna för att hitta någon form av glipa i väggarna kände jag dock drag i överkant och underkant. Tyvärr visade denna min undersökning inte på någon uppenbar svag punkt i inklädnaden och jag sjönk istället ned mot väggen i sittande ställning för att vila medan jag tog av mig en sko och slog den taktfast mot dörren i ett försök att väcka någon förbipasserandes uppmärksamhet, en möjlighet som inte kändes sannolik då källaren dels låg avsides och ljudet från min rågummiklädda sko mot dörren var dovt och knappast färdades långt.
   Efter att jag ännu en gång sökt av väggar, tak och golv minituöst och kommit fram till att jordgolvet var min enda möjlighet började jag gräva med händerna närmast dörrkarmen. Jag insåg ganska omgående att den åverkan mina bara händer gjorde på det till betongaktig hårdhet trampade golvet var alltför liten för att jag någonsin skulle ta mig ur källaren levande, men fortsatte ändå eftersom sysselsättningen i sig var lugnande. Tänkte jag på något över huvud taget under de dygn jag låg på knä framför den stängda dörren så var det på vad jag kunde gjort annorlunda som Lovisas lärare för att förhindra det som nu skett. Jag var övertygad om att Emily bedömt mitt och Lovisas arbete som ett misslyckande och att detta lett till att hon låst in mig.
   Jag föll av och till i sömn men så fort jag vaknade började jag gräva igen. Jag hade stött på en liten sten som jag kunde använda, men trots detta kände jag mina fingrar blöda i mörkret. Jag började nu tappa orken och mitt grävande blev alltmer verkningslöst. Efter att ha sovit en fjärde eller femte gång vaknade jag framför en vidöppen dörr och med solen skinande i mitt ansikte, som låg bara centimetrar innanför tröskeln. Det fanns ingen människa inom synhåll så vem som än öppnat hade lämnat mig där utan att väcka mig. Jag var utmattad men släpade mig ut ur källaren och mot parken. Mina ben bar mig inte efter dygnen i sittande ställning, men jag lyckades halvt krypande, halvt ålande ta mig fram till en stig och när jag såg en man och en kvinna komma emot mig tappade jag medvetandet.
   Jag vaknade i en sjukhussäng och trodde först jag hallucinerade då jag såg min flickvän bredvid sängen. Jag svävade mellan medvetande och sömn några dagar innan jag förstod att hon faktiskt var där. Hon var djupt orolig för mig, då jag varit i mycket dåligt skick när jag hittades, och satt hos mig hela dagarna tills mitt tillstånd var stabilt. En polisman kom sedan och ställde frågor om vad som hänt mig. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt när jag valde att inte berätta om Emily och Lovisa utan sade att jag av en olyckshändelse råkat stänga in mig i källaren. Polismannen samtalade med min flickvän utom hörhåll för mig och jag förstod att man inte trodde på min förklaring, men man hade naturligtvis inte någon anledning att misstänka vad som faktiskt hänt. Jag fick stanna på sjukhuset en vecka innan jag åkte hem.

Den underliga sommaren var så gott som tillända. Jag försökte, när mina krafter var tillbaka, ta kontakt med Emily och Lovisa, men det visade sig att det nu bodde ett äldre par i deras lägenhet. När jag sökte efter jordkällaren hittade jag inte ens till den del av parken som Emily visat mig. Av någon anledning blev jag inte särskilt förvånad över något av detta utan sökte alternativa förklaringar till vad som hänt mig under sommaren, dock utan att lyckas. Jag rannsakade också noggrannt min svarta bok i mitt sökande efter ledtrådar, men slogs bara av den aningslöshet mina skriverier andades nu när jag läste dem i efterhand.
   Sommaren förblev ett mysterium även vad gäller min flickvän. Hon nämnde aldrig något om sin frånvaro eller att hon låtit påskina att den skulle vara permanent och jag tog av diverse anledningar aldrig upp ämnet heller. Min flickvän och jag hade trots detta två goda år tillsammans innan vi, på mitt initiativ, bröt vårt förhållande när jag fullgjort mina studier och flyttade till en annan, mindre, ort för att börja arbeta. Jag vill tro att vår splittring inte hade med den där sommarens händelser att göra utan hade inträffat ändå. I mitt nystartade liv har jag skaffat mig en bra position på företaget jag arbetar för, ett rimligt stort umgänge och ett förtroendeuppdrag i ortens föreningsliv, men till dags dato inget nytt förhållande.
   Jag lever ett enkelt liv, fortfarande med teven som en källa till glädje och det var när jag följde en talangtävling för barn som jag åter fick anledning att minnas Lovisa och Emily. I en första serie program framträdde ett stort antal tävlande, varav några sedan valdes ut för en utslagstävling. Till min förvåning upptäckte jag att en flicka, sjungandes ålderdomliga schlagers med en för sin ålder fantastisk röst och utstrålning, var märkligt lik Lovisa. Då programledaren presenterade hennes syster som ackompanjerat henne på piano och denna visade sig vara lika lik Emily, kunde jag inte låta bli att söka information om de bägge tävlande på kvällstidningarnas nätsidor. De visade sig heta något annat än Lovisa och Emily och var nio respektive sjutton år. Då Lovisa vid det här lagt skulle varit femton år och Emily närmare tjugofem antog jag att det omöjligt kunde vara de.
   Allt eftersom jag de vintermånader tävlingen pågick följde den minituöst och även konsulterade min svarta anteckningsbok för att minnas blev jag alltmer övertygad om att de tävlande systrarna trots allt måste vara de flickor jag lärt känna den där sommaren, hur obegripligt det än kunde synas. När Lovisa avancerade i tävlingen fick de bägge alltmer utrymme framför kameran och de var identiska på ett sätt som inte kunde vara ett sammanträffande, inte bara till utseende utan också till personlighet och uttryck.
   Så småningom visade sig tyvärr också det svårmod, gränsande till depression, som Lovisa uppvisat under slutfasen av vår undervisning. När det gällde talangtävlingen framkom det aldrig vad det var som tog Lovisa så hårt, mer än att hon kände osedvanligt mycket för de utröstade konkurrenterna och därför hade svårt att glädja sig över sin egen framgång. Att detta skulle vara den enda eller huvudsakliga anledningen har jag dock svårt att tro.
   Även om jag inte logiskt kunde förklara sambandet med mina tidigare upplevelser hade jag en intuitiv förståelse för hur det hela skulle avlöpa och blev därför inte förvånad när de bägge systrarna strax före finalprogrammet försvann utan att lämna något spår efter sig. Jag tror närmast det var lättnad jag kände.  

måndag 16 juli 2012

Ning

Den medelålders mannen skrek att Ning var en jävla fitta och drev henne bakåt genom köket tills hon trängd mot kylskåpet bad om ursäkt utan att förstå för vad. När hans alkoholdoftande andedräkt fick henne att instinktivt vända bort sitt ansikte började han slå henne. Han andades tungt av ansträngningen och slagen blev alltmer kraftlösa men när hon hasade ned längs kylskåpsdörren övergick han till att sparka henne och Ning rullade ihop sig till en boll för att skydda ansikte och mage. Mannen var liksom Ning naken och hans bara fötter skadade henne inte särskilt svårt och hon visste att han snart skulle tröttna och väntade ut honom tills han började snyfta och när hon tröstade honom gjorde han ett nytt misslyckat försök att ha sex med henne innan han rullade av henne, fortfarande gråtande. 
   Hon hjälpte mannen upp och ledde honom förbi vardagsrummet in i sovrummet där hon tog på honom ett par boxershorts och bäddade ned honom i sängen. Hon talade lågt och lugnande till mannen som snart somnade och Ning satt en stund kvar på sängkanten och betraktade en fluga som surrade mot fönsterrutan. Eftersom de bodde på nedersta våningen tog hon på sig kläder – ett par jeans och en olivgrön t-shirt – för att kunna gå fram till fönstret och släppa ut flugan utan att exponera sin nakna kropp mot gatan. Hon gick in på toaletten, tvättade av ansiktet, lade på en enkel make-up och drog fingrarna genom håret för att få den kortklippta raka frisyren att falla på plats. Hon lämnade lägenheten och under promenaden tvärs över gatan till närbutiken kastade några ungar sten efter henne och kallade henne hora. 
   I butiken plockade hon till sig en burk ärtsoppa och en kvällstidning och när hon skulle betala frågade mannen i kassan, som såg rodnaderna efter misshandeln genom sminket, om hon blivit slagen igen. När Ning nekade befallde han henne ändå att stå still, gick runt disken och lyfte upp hennes hår för att kunna läsa telefonnumret som var tatuerat i hennes nacke. Hon såg på när mannen ringde numret och lyssnade till samtalet och när detta var avslutat ledde mannen in henne i ett rum bakom affären och befallde henne att stanna där. Eftersom det var så hon fungerade satte hon sig på en stol och väntade.
    
Vid niotiden nästa morgon ringde det på dörren hos Thomas Lindh. Han sov djupt och vaknade först efter några minuters enträget signalerande på dörrklockan och svepte då om sig en morgonrock för att gå och öppna. I trappuppgången stod en småvuxen man i en mörk kostym, till synes något för varm för den heta sommardag som låg framför dem. 
   Mannen, som var i trettioårsålderrn och påfallande proper i jämförelse med den orakade och nymornade Thomas, presenterade sig med sitt namn, Hannes Wechsler, och namnet på företaget han representerade, och beklagade att Herr Lindhs ordinarie kontakt var på semester men att han hoppades att han själv skulle fylla rollen på ett adekvat sätt då det företaget hade på hjärtat tyvärr inte kunde anstå. Wechsler var under detta inledande anförande oklanderligt artig, men djupt allvarlig, och Thomas blev provocerad av bristen på ens antydan till leende och frågade vad fan det var frågan om och om Ning hade ställt till med något. Wechsler förnekade att Ning ställt till med något, men förklarade att ärendet ändå hade med henne att göra. Han bad att få komma in och efter ett ögonblicks tvekan steg Thomas åt sidan och visade med en otålig gest in besökaren i vardagsrummet dit han själv följde efter sedan han stängt ytterdörren. 
   De bägge männen satte sig i den skinnsoffa som dominerade det lilla rummet, Wechsler långt fram på sitsen, rak i ryggen men något vänd mot Thomas som i ett försök till nonchalans lutade sig tillbaka i hörnet av soffan och frågade om Wechsler visste var Ning var. Wechsler svarade att han inte visste hennes exakta position, men att hon var i företagets förvar och att det var med anledning av detta han sökt upp Herr Lindh.
   Wechsler förklarade nu den uppkomna situationen och varför han var här. En uppmärksam medborgare hade anmält misstanke om övervåld mot Ning till företaget som, eftersom de sålt henne, nu enligt lag var ansvarigt för att utreda händelsen. Redan av informationen som teknikerna extraherat under natten var det uppenbart att det förelåg en situation där de skulle bli tvungna att återkalla henne. 
   När Thomas frågade vad fan Wechsler menade svarade denne att eftersom Nings modell i Turingtester hade över 99% humansimilaritet ansågs hon per definition ha ett känsloliv och omfattades därför av den högsta nivån av humanoidrättsskydd, en nivå som i princip motsvarade biologiska humanoiders rättigheter vad gällde skydd mot fysiskt och psykiskt våld. Distinktionen mellan en vara vilken som helst och en fullhumanoid samt konsekvenserna vid misskötsel hade noggrannt förklarats för Herr Lindh vid köptillfället, vilket även skriftligt bekräftats av honom. 
   Thomas avbröt Wechsler med att det fick vara slut på skitsnacket, att han ville ha tillbaka Ning och att folk fullständigt skulle skita i vad han gjorde med henne. 
   Wechsler förklarade att företaget som sådant naturligtvis inte hade några moraliska synpunkter på hur deras produkter användes, men att resultatet av den företaget ålagda utredningen oundvikligen måste bli att Herr Lindhs licens för innehav av fullhumanoider skulle komma att dras in. Det var en absolut förutsättning för handeln med humanoider att myndigheternas regelverk efterföljdes och företagets hela existens skulle sättas på spel om det såg mellan fingrarna ens vid enstaka incidenter och i Nings fall förelåg det dessutom inte någon tvekan om att upprepade överträdelser skett. 
   Thomas ställde sig nu upp och skrek att han visste att han inte kunde lita på den jävla fittan och att han aldrig skulle köpt henne om han vetat vilken hora hon var, men Wechsler försäkrade att Ning inte hade något med detta att göra. Hon kunde helt enkelt inte ha medverkat i att ange sin ägare eftersom hon inte fungerade så. Företaget kunde naturligtvis inte lämna ut information om angivaren, men Herr Lindh kunde vara helt säker på att denne var en biologisk humanoid och att anmälan gjorts utan Nings bistånd. 
   Wechsler sträckte sig efter en brun portfölj i dyrbart läder han ställt bredvid soffan och tog fram en läsplatta. Sedan han öppnat och ögnat igenom en fil som tydligen hade något med Ning att göra redogjorde Wechsler för de alternativ som gavs för ägare utan fullhumanoidlicens. Det fanns modeller som var identiska Nings vad gällde de fysiska egenskaperna samt de delar av den artificiella intelligensen som hanterade logik och förmåga att utföra tjänster, men där de mest avancerade känsloimiterande funktionerna spärrats för att produkterna skulle kunna säljas olicensierade. 
   Thomas fräste att så i helvete han skulle nöja sig med en spärrad modell, att han ville ha Ning och ingen annan och skulle stämma företaget om hon inte återbördades under dagen. 
   Wechsler förklarade utan sinnesrörelse att det låg i både företagets och kundens intresse att undvika publicitet i sådana här ärenden, men att det vid de tillfällen som saken gått till domstol alltid dömts till företagets fördel och att kunden dessutom ofta blivit åtalad för misshandel som ett efterspel till den affärsrättsliga tvisten. I själva verket, fortsatte Wechsler, agerade företaget i en gråzon då de inte genast meddelade myndigheterna om misshandelsincidenter och Herr Lindh skulle vara tacksam att Nings fall uppdagats innan den glipa i lagstiftningen som möjliggjorde detta hade täppts igen. 
   Thomas satt nu tyst och Wechsler fortsatte då med att förklara att många kunder i själva verket föredrog de spärrade modellerna då de kunde upplevas som mer effektiva och framför allt mer tjänstvilliga, även om Wechsler var noga med att påpeka att detta var en illusion och att även fullhumanoider som Ning med sitt mer mänskliga agerande naturligtvis var programmerade för full lydnad om kunden beställt detta. Wechsler gav sig sedan in på en beskrivning, i diskreta omskrivningar, av hur många kunder även föredrog samlivet med de spärrade modellerna eftersom dessa kunde uppfattas som mer ohämmade sexuellt, innan han erbjöd Herr Lindh en sådan modell i utbyte mot Ning om denne gick med på en garantitid förkortad med motsvarande Nings ålder, det vill säga två och ett halvt år.
   Thomas frågade om han inte istället kunde få tillbaka Ning, men spärrad, och Wechsler sade att denna lösning var tekniskt fullt möjlig men ej tillåten enligt gällande regelverk - som fullhumanoid kunde hon inte spärras eftersom hon redan åtnjöt rättigheter som omöjliggjorde ett sådant ingrepp. Ning skulle istället säljas begagnad till en ny kund. 
   Thomas frågade om den jävla fittan skulle minnas honom och Wechsler svarade att hon skulle det, men att om Herr Lindh och hon någonsin skulle träffas, vilket i sig var osannolikt eftersom företaget inte fick lov att återsälja henne inom landets gränser, skulle hon förhålla sig till Herr Lindh som till vilken annan biologisk humanoid som helst, hennes nye ägare borträknad. Det var sannolikt att hon, givet deras gemensamma bakgrund och omständigheterna som nu var föremål för utredning, skulle vara ytterst reserverad mot Herr Lindh, men hon skulle inte hysa något agg eftersom hon inte fungerade så. 
   Och om det blev bråk med den spärrade modellen, frågade Thomas efter en stunds betänketid, skulle företaget eller myndigheterna inte bry sig ett skit. 
   Det var korrekt uppfattat, svarade Wechsler, sådana incidenter kunde på sin höjd bli försäkrings- eller garantifrågor, vilka tyvärr å andra sidan inte var helt ovanliga då de spärrade modellernas indifferens i samband med konflikter kunde ha en provocerande effekt på biologiska humanoider med omfattande skador som följd. 
   Du menar att hon inte bryr sig om man slår henne, mumlade Thomas, och Wechsler bekräftade att detta som sagt var en förutsättning för att modellen skulle få säljas licensfritt - på gott och ont skulle hon komma att ha en strikt tjänsteinriktad prägling på ägaren. Då Thomas bad Wechsler förklara vad han menade, utvecklade denne sitt resonemang till en liknelse mellan en spärrad modells interaktion med sin ägare och ett affärsbiträdes med en kund, och medan han exemplifierade med olika scenarion återkom han flera gånger till att denna typ av relation av de allra flesta ägare upplevdes som ytterst behaglig. 
   Då Wechsler avslutat sin utläggning valde Thomas efter ytterligare några frågor och utan större entusiasm en ersättningsmodell med hjälp av bilder på Wechslers surfplatta. Han erbjöd Wechsler en öl som denne artigt tackade nej till för att istället färdigställa ett avtal för Herr Lindh att skriva under. När Wechsler gått och Thomas åter var ensam i lägenheten sjönk han ned i skinnsoffan och grät som över förlorad kärlek.