lördag 21 juli 2012

Kalla mig Ismael

Den underligaste sak hände mig för några år sedan. Jag var fortfarande student då och sommarlovet började med att min flickvän lämnade mig, troligen för en annan man och troligen för att resa någonstans. Hennes avsked tog mig ganska hårt, och jag tillbringade några dagar i vår gemensamma lägenhet för att tänka igenom min situation.
   Utan att säga det rakt ut hade hon låtit förstå att hon inte skulle komma tillbaka, vilket jag tolkade som att lägenheten var min att disponera. Jag behövde alltså egentligen inte agera på något sätt på grund av hennes oväntade beslut, men samtidigt kände jag ett behov av lägga upp nya planer för sommaren som jag nu skulle tillbringa ensam. Jag vägde olika möjligheter mot varandra, och kom fram till att jag skulle försöka skaffa ett arbete, inte för att jag nödvändigtvis behövde pengar utan snarare för sysselsättningens skull.
   Som av en händelse såg jag redan samma eftermiddag en liten annons på den lokala butikens anlagstavla om en tjänst som privatlärare och jag ringde genast det telefonnummer som stod på annonsen, dock utan att få något svar. Jag hade sånär glömt bort detta nästa morgon, men efter att noggrannt ha läst tidningens småannonser utan att ha hittat någon lämplig mindes jag och ringde numret igen. Denna gång svarade en ung kvinna och jag fick en adress och en avtalad tid senare under dagen. För tillfället nöjd med denna lilla framgång städade jag och vädrade lägenheten för att förstärka känslan av nystart.
   Då adressen jag skulle till låg på andra sidan en park jag ofta promenerat i valde jag att gå dit, något som tog ungefär tjugo minuter. Min destination visade sig vara ett sexvåningshus av artonhundratalstyp. Då jag ringde på porttelefonen öppnades genast dörren utan att jag behövde presentera mig och jag tog hissen högst upp där en flicka i övre tonåren väntade. När hon presenterade sig som Emily kände jag igen hennes röst från telefonen, vilket förvånade mig eftersom hon var betydligt yngre än man kunde förvänta sig för en anställningsintervju. Inte desto mindre visade hon mig vägen genom en stor våning, möblerad med tidstrogna antika möbler, till ett rum som bäst kunde beskrivas som ett bibliotek då tre av fyra väggar var täckta av fyllda bokhyllor. På den fjärde väggen vette två höga fönster mot parken jag precis gått genom.
   Hon bad mig sätta mig i en fåtölj medan hon själv tog plats i en soffa och förklarade sedan att det var hennes nioåriga syster som var i behov av lästräning över sommaren. Då jag förväntat mig en längre intervju blev jag förvånad när hon efter bara några korta frågor om mig genast gick över till att förklara det upplägg hon tänkt sig för lektionerna. Hennes syster och jag skulle tillsammans läsa Melvilles Moby Dick, för att systern vid sommarens slut skulle kunna sammanfatta denna i form av en essä. Jag sade inget, men såg uppenbarligen ut att ifrågasätta valet av litteratur, varför flickan förklarade att systerns behov av lästräning inte berodde på att hon på något vis var för sin ålder dålig på att läsa utan snarare på det omvända, ett förtydligande som jag bara delvis förstod men då jag inte ville riskera min anställning nickade jag bara.
   Efter att ha kommit överens om lön avtalades det att jag skulle läsa med Lovisa, som systern hette, varje vardagsförmiddag, varpå Emily följde mig till dörren, fortfarande utan att jag fått träffa min elev. När jag utanför dörren vände mig för att ta adjö sade Emily med stort allvar att den kommande sommaren skulle bli mycket viktig för hennes syster och att det därför ålåg mig ett stort ansvar, en formulering som jag fann lustigt dramatisk men jag bedyrade att jag skulle göra mitt yttersta som Lovisas lärare.
   På vägen hem gick jag ut ur parken något kvarter innan mitt för att köpa en anteckningsbok att använda på mitt nya jobb. Jag valde en enkel svart bok för det seriösa uttryck som tycktes passa uppdraget som låg framför mig. På ett kafé satte jag mig sedan och skrev ned detaljerna runt dagens möte, som jag trots att lektionerna ännu inte startat ville dokumentera. Resten av eftermiddagen promenerade jag i parken som så många gånger tidigare innan jag gick hem och åt en lätt middag för att sedan ägna kvällen åt att se enklare underhållningsprogram på teve, något som jag var förtjust i.

Punktligt nästa morgon infann jag mig hos min nya arbetsgivare. Emily släppte in mig och visade in mig i biblioteket som förra gången, och efter att jag en kort stund suttit och väntat ensam vid bordet där ett väl läst exemplar av Moby Dick redan låg öppnades dörren och min elev, Lovisa, steg in.
   Hon presenterade sig och lyssnade uppmärksamt när jag förklarade upplägget jag tänkt mig. Vi skulle läsa högt ur boken, omväxlande hon och jag, för att sedan summera det vi läst under dagen. På detta sätt skulle vi gradvis skapa oss en uppfattning om romanen och ge henne möjligheter att hitta infallsvinklar till sin essä. Jag förklarade att jag hade läst Moby Dick en gång i min ungdom, men inte var litteraturstudent och därför inte hade några färdiga analyser åt henne men heller inga förutfattade meningar.
   Lovisa nickade förståelse och bifall och började på min anmodan läsa högt ur romanen, medan jag lutade mig tillbaka och lyssnade. Hon läste med stadig röst och påfallande bra för sin ålder, utan att staka sig ens på ålderdomliga eller ovanliga ord, och hon verkade också tillgodogöra sig historien väl då hon varierade tempo och uttryck efter denna. När jag efter en stund tog över läsandet och kannibalen Queequeg gjorde sin entré kröp hon först ihop, av spänning och förskräckelse, i sin fåtölj, för att senare skratta förtjust åt det absurda i historierna om Ismaels och Queequegs samlevnad.
   Jag hade som jag nämnt varit skeptisk till det rimliga i att läsa en så avancerad bok med en nioåring, men var efter denna första läsning positivt överraskad. Efter att vi diskuterat inledningen tackade Lovisa för dagen och lämnade rummet för att genast ersättas av Emily, som om denna stått och väntat utanför dörren eller i ett angränsande rum. Emily frågade om jag ville ha te, vilket jag tackade ja till, och då hon återkommit med en bricka med te, kex, marmelad och flera sorters hårdost frågade hon först hur jag hade upplevt förmiddagen för att sedan förhöra sig om min bakgrund som jag fann ett visst behag i att berätta om då Emily var en påfallande god lyssnare.
   När jag lämnat våningen hade jag sedan större delen av eftermiddagen fri och jag använde den till att ströva i parken och då och då stanna till för att skriva ned minnesanteckningar från dagens undervisning eller idéer för morgondagens läsning och analys. På kvällen drog jag mig sedan tillbaka till min lägenhet på andra sidan parken för att äta och vila framför teven.
   De följande två arbetsdagarna blev kopior av den första, inklusive testunden med Emily. Ismael och Queequeg var fortfarande kvar i Nantucket, men hade fått hyra på Pequod och en första referens till Ahab hade gjorts i ett kapitel som fick Lovisa att ängslas på ett sätt som jag tyckte var illavarslande. Då jag under samtalet med Emily nämnde detta ifrågasatte jag det sunda i att läsa denna roman med en så ung flicka även om, eller kanske på grund av att, hon verkade förstå den och ta den till sig så väl och undrade om vi inte skulle överväga att byta studieobjekt. Emily tog inte illa upp av mitt förslag, men slog bort det som orimligt – Moby Dick var det enda alternativet denna sommar, förklarade hon allvarligt utan att motivera detta vidare.
   Hon bytte sedan ämne och ställde kompletterande frågor om min uppväxt, som jag tidigare berättat för henne om, som om hon funderat sedan gårdagens samtal och ville ha vissa luckor ifyllda. Jag berättade gärna då jag fann hennes intresse smickrande och då det även fyllde en funktion för mig själv att rekapitulera min barndom. Den omtumlande starten på sommaren hade lämnat mig i ett tillstånd av rotlöshet och att höra mig själv formulera min bakgrund återgav mitt liv en del av sin kontext.
   När sedan helgen inföll och jag var för mig själv märkte jag att jag gradvis tappade fästet igen och jag började därför skriva om mig själv i den svarta boken där nu minnesanteckningar från samtalen med Lovisa och Emily varvades med insikter och tankar om Moby Dick och episoder från mitt liv. Skrivandet ersatte bara delvis den terapeutiska verkan av testunden, men var tillräckligt effektivt för att fylla sitt syfte och jag tog mig genom helgen, förväntansfull inför nästa arbetsvecka.

I mitten på vecka två lämnade Pequod sin hamn i en passage som jag mindes att jag tyckte mycket om redan första gången jag läste romanen och som jag därför blev glad över att även Lovisa rycktes med av. Hon drog fram en stol till fönstret och ställde sig på den för att se ut genom fönstret mot parken medan jag läste det äventyrsdoftande kapitlet, som om hon stod i fartygets för och såg ut över havet. När hon då och då vände sig om mot mig strålade hennes hela uppenbarelse av förtjusning. Jag berättade ivrigt för Emily efteråt, men hon visade till min besvikelse inte någon överdriven glädje eller förvåning över systerns starka läsupplevelse, som om den var något hon förväntat sig, varken mer eller mindre.
   Sent under fredagsläsningen gorde sedan Ahab sin entré och utlyste belöningen till den som först siktade Moby Dick och Lovisa skakades uppenbart av detta kapitel och dess föraning om besatthet och annalkande katastrof, och trots att jag styrde diskussionen efteråt mot de andra partierna av dagens läsning tog jag helg med en oro över med vilken distanslöshet flickan reagerade på berättelsen, som om hon absorberade och genomgick alla sinnesrörelser i första person. Som om hon inte läste romanen utan levde den, med en farlig kombination av intellektuell brådmogenhet och barnslig känslomässig försvarslöshet.
   På måndagen återupptog vi läsningen och Moby Dick gick nu, till min lättnad, in i ett rofyllt tempo där Ismaels redogörelser för de dagliga aktiviteterna på valfångaren blandades med karaktärsstudier av besättningsmedlemmarna. Jag uppmuntrade Lovisa att notera de senare då de skulle utgöra bra material till essän, men hon var väl så intresserad av beskrivningarna av valfångsthantverket, en del av romanen som jag vid min första läsning tolkat som någon form av parodi från Melville. När nu min elev helhjärtat ägnade sig åt att försöka förstå varje detalj i Ismaels metodiska beskrivning av yrkesutövningen ombord hade jag inte hjärta att låta henne förstå att hon fokuserades på berättelsens fond, och sanningen att säga blev jag efter ett tag osäker på om detta ens var ett korrekt påstående och om det inte var jag själv som i grunden missuppfattat romanen.

Vecka efter vecka gick och vi befann oss närmast i ett meditativt tillstånd under läsningen. Det här var en lycklig tid för mig. Jag kände att jag bemästrade min roll på ett utmärkt sätt, jag var ytterst nöjd med min elevs framsteg, en elev som dessutom trivdes med att studera tillsammans med mig, och samtalen med Emily fortsatte vara stimulerande och behagliga. Jag glömde sånär hur illa sommaren börjat och tackade min lyckliga stjärna för att allt avlöpt så väl, tack vare den anställning som jag så slumpartat erhållit.
   Under hela denna tid fortsatte jag fördriva mina eftermiddagar i parken mellan flickornas våning och min lägenhet. Det var en osedvanligt vacker sommar, inte överdrivet varm men solig och ständigt med en behaglig bris, och den lämpade sig väl för promenader, något som fler än jag upptäckt och jag tillbringade mycket tid med att förstulet studera parkens övriga gäster. Jag tog dock inte kontakt med någon då den stimulans jag fick under förmiddagarna i våningen fyllde mitt behov på området och jag dessutom vagt kände det som en plikt att minimera övrigt umgänge under den tid mitt uppdrag varade. Jag levde helt enkelt i en närmast fullständig isolation förutom kontakten med flickorna. Systrarna verkade å sin sida ha lämnats ensamma i staden över sommaren, något som jag fann anmärkningsvärt men som jag under inget av mina många samtal med Emily frågade om. Det var strängt taget inte min sak att lägga mig i.
   När det gällde min före detta flickvän övergick mina tankar om henne från grubblande till reflekterande, från oro och saknad till acceptans och hågkomst. Jag är övertygad om att det goda humör som nu återbördats mig sprang ur mitt arbete med Lovisa och att detta också hjälpt mig att snabba på processen att hantera min förlust. Jag var, återigen, lycklig i brist på bättre ord och dåligt förberedd när Moby Dick med två veckors läsning kvar gick in i nästa fas, en fas av accelererad galenskap och ond bråd död.

Jakten på Moby Dick smygs in i romanen, med allt tätare rykten om att valen synts till och med Ahab som alltmer aktiv. Det grämer mig fortfarande att jag inte var mer lyhörd för Lovisas reaktioner under denna del av läsningen, troligen på grund av att jag trubbats av under den bekymmersfria perioden i Lovisas utbildning. När jag senare läst min svarta bok från just dessa dagar har jag endast hitta få och korta kommentarer, utan egentlig substans, något som tyder på att mitt engagemang och min vakenhet hade minskat.
   När Lovisa till slut reagerade på ett sätt som inte gick att negligera, var skadan redan skedd och svårreparerad. Detta skedde vid den passage i texten då Starbuck överväger att mörda Ahab för att ta över skeppet och styra det hemåt. Lovisa läste texten och då Starbuck gav upp sin plan lade hon ifrån sig boken och vägrade läsa vidare, trots att det var gott och väl fyrtiofem minuter kvar av utsatt tid. Hon såg plötsligt uppgiven och trött ut, som om sommarens hårda arbete kommit ikapp henne samtidigt med en slutlig insikt om berättelsen. ’De kommer att dö’ sade hon och stirrade mig stint i ögonen. ’Han kommer att döda dem alla’.
   Jag såg ingen annan utväg än att medge att Pequods besättning mycket riktigt går mot ett tragiskt slut och att oundvikligheten i detta är en del av romanens storhet, men att det finns lärdom att dra av detta och att denna lärdom kan användas för att undvika misstag i det egna livet.
   Lovisa lyssnade noggrannt på min utläggning och ifrågasatte sedan utifrån denna om det var försvarbart att offra verkliga romanfigurer för ett sådant syfte. Vi hade sedan en stimulerande men också frustrerande konversation om vad hon menade med verkliga romanfigurer, om skillnad mellan litteraturen och livet och om konstnärens friheter respektive skyldigheter mot sin skapelse. Som jag tidigare nämnt var inte litteratur min framtida profession, faktum är att jag inte studerade någon annan form av humaniora heller, så jag fick improvisera mina argument som hade synnerligen svårt att övertyga Lovisa som höll fast vid sin övertygelse om att Melville svek sina skapelser genom att försätta dem i Ahabs våld utan chans att undkomma.
   De sista veckorna blev nu en plåga för Lovisa och därmed för mig. Medan Pequod och dess besättning gick mot sitt öde, drivna av sin besatte kapten, löstes Lovisas förtjusande person bildligt talat upp inför mina ögon. De tidigare av intellektuell nyfikenhet präglade lektionerna blev nu till ångestdriven plikt där flickan redan när hon steg in i rummet var nedstämd och uppgiven. Hon avbröt dock aldrig läsningen någon mer gång, tvärtom var hon målmedvetet beslutsam och även när jag under upprivande passager som hon mådde mycket illa av föreslog en paus fortsatte hon att läsa, som om det var ett arbete hon var tvungen att utföra.
   Eftersom det var uppenbart för mig hur illa flickan for av läsningen tog jag naturligtvis upp det, vid upprepade tillfällen, med hennes storasyster vid våra dagliga samtal, men Emily vidhöll att det var av yttersta vikt för Lovisa att läsa klart Moby Dick denna sommar. Våra samtal hade under sommaren fortsatt att handla om i huvudsak mig och Emily var synnerligen intresserad av min före detta flickvän och hennes plötsliga uppbrott, något som jag välkomnade då det gav mig chansen att formulera vissa tankar jag hade i ärendet. Lovisas gradvisa nedbrytning påverkade visserligen mitt stämningsläge, men mitt behov av att samtala med Emily var så starkt att jag ofta lyckades skjuta bort tankarna på den yngre systern under testunden. På eftermiddagarna, under promenaderna i parken, kom de dock tillbaka och jag ägnade timmar åt att fundera på sätt att mildra flickans lidande. Jag övervägde dock aldrig på allvar att lämna mitt uppdrag då jag dels såg det som en hederssak att fullfölja det och dels litade på Emilys försäkran om att det var absolut nödvändigt. Jag har då och då funderat på vad som hänt om jag agerat annorlunda, men kan än idag inte se att det skulle ha ändrat något till det bättre. Som i Moby Dick var det som hände ödesbestämt.
   Vår sista läsdag skiljde sig något från mönstret från de senaste veckorna. När Lovisa steg in i rummet gjorde hon det med ett stoiskt lugn och uppfylld av något som jag i retrospektiv vill se som acceptans av vad hon visste väntade. Hon läste själv samtliga de avslutande kapitlen med fast röst, hela tiden med stilla tårar rinnande nedför kinderna, men utan den tidigare rädslan och ångesten. När jag erbjöd mig att lösa av henne med läsningen tackade hon nej och när jag efter sista kapitlet föreslog att vi skulle fundera över signifikansen i att Ismael är den ende överlevande från Pequod bad hon att få avstå från diskussioner denna dag och avbryta lektionen tidigt. Under morgondagen skulle vi börja arbetet med hennes essä och hon förklarade att hon var trött och ville vila inför detta.
   När hon lämnade rummet trädde Emily genast in och istället för den vanliga testunden föreslog hon en promenad i parken, något som jag samtyckte till. Det kändes naturligt att bryta rutinerna nu när läsningen var avslutad och undervisningen gick in i sin sista fas. Efter att ha tagit hissen ned och korsat den stilla gatan framför flickornas hus befann vi oss i parken och jag upplevde flickan som gick bredvid mig och som jag lärt känna under sommaren som förändrad, kanske av att komma utomhus eller av att Lovisas läsning var avslutad. Hennes konversation var inte den vanliga, fokuserade, utan flyktigare och mer lättviktig. Jag hade börjat känna en viss frustration över detta då vi nådde en del av parken jag till min förvåning inte kände igen och hon plötsligt slog om till en mer allvarlig ton. Istället för att som vanligt be mig berätta om mitt liv och assistera med frågor och inpass, berättade Emily nu själv en historia.

Parken, berättade Emily, var för tvåhundra år sedan avslutningen på den egentliga staden och gick bortanför stadsgränsen över i landsbygd med byar, eller snarare träkåksbebyggelse för de människor som nödtorftigt livnärde sig på att förse borgarna i staden med tjänster och varor. Den del av parken vi befann oss i nu utgjorde det dåvarande gränslandet mellan stadsbornas promenadstråk och en av byarna som direkt angränsade till staden. Emily pekade ut en trädbevuxen kulle som utgjort den naturliga avgränsningen och dolt byn från staden och vice versa. Efter att staden vuxit bortom sin ursprungliga mur fanns fortfarande en imaginär mur kvar som avskiljde stadsbor från bybor. Åtskillnaden var en ordning som respekterades och vidmakthölls av bägge parter, då båda fann ett behov av distinktionen.
   Vänskap mellan de olika samhällsklasserna existerade i princip inte, men den sägen som Emily nu återberättade, och som hon betonade var just en sägen och inte nödvändigtvis sann då den inte någonstans fanns skriftligt dokumenterad, handlade om en ung man från staden och en flicka, ett barn, från byn på andra sidan kullen, som under varsin promenad råkat träffa på varandra och kommit i samspråk. Mannen, som var lärare, tyckte sig under samtalet uppfatta en kunskapstörst hos flickan och tog på sig att hjälpa henne att lära sig vissa basala färdigheter inom språk och matematik, färdigheter som i princip var oåtkomliga för flickor ur hennes miljö.
   De träffades därefter med jämna mellanrum i utkanten av parken för att träna på att läsa, skriva och räkna och mannen försåg också flickan med material och uppgifter att öva på. Mötena skedde i skymundan då mannens yrkesmässiga anseende hade tagit allvarlig skada om de blivit kända och då hösten kom tog de bägge sin tillflykt till en jordkällare som tillhört ett nu nedlagt landeri, en källare i vars mynning de hade skydd från regn men ändå dagsljus att läsa i. Flickan var begåvad och hennes snabba framsteg uppmuntrade mannen att fortsätta hennes utbildning som han alltmer lade ned sin själ i. Han fick i själva verket en större tillfredsställelse av att utbilda flickan än av den ordinarie undervisningen han gav i stadens skola.
   Kommen så långt i berättelsen stannade Emily och pekade snett bakom kullen som vi nu hade till vänster om oss för att visa på den plats där jordkällaren fortfarande fanns. Jag protesterade milt, då det dels verkade orimligt att det skulle finnas en sådan sevärdhet i parken som jag ansåg mig känna väl och dels för att en tvåhundra år gammal jordkällare för länge sedan borde rasat ihop och multnat bortom igenkänning. Emily ledde mig av stigen för att visa mig källaren, samtidigt som hon fortsatte berättelsen som nu tog en tragisk vändning.
   Då mannen en vinterdag kommit för en överenskommen lektion hade flickan inte varit där, trots att hon utan undantag kom tidigt till deras möten. Dessutom var dörren till den, som de trott, glömda jordkällaren stängd och reglad utifrån, vilket mannen upplevde som illavarslande då han som nämnts ville hålla undervisningen av flickan hemlig. Efter att förgäves ha väntat på flickan öppnade han till slut källardörren och fann innanför denna flickan som hade frusit eller törstat ihjäl - vilket framkom aldrig av den polisutredning som inte heller hittade den skyldige till dådet. Mannen närvarade vid begravningen och träffade då flickans enda nära släkting, en äldre syster som försörjde de båda genom att arbeta som husa hos en familj i staden. Den unga kvinnan hade då mannen berättade om sin relation med hennes lillasyster hållit honom ansvarig för dennas död, något som plågade mannen svårt, så svårt att han ett drygt år senare tog livet av sig.
   Vi hade nu kommit fram till den plats Emily pekat ut och där det faktiskt också visade sig finnas en jordkällare, dock i så gott skick att den omöjligt kan ha varit så gammal som historien gjorde gällande. Jag kommenterade inte detta faktum, utan frågade varför systern hållit mannen ansvarig för flickans död istället för att vara tacksam för hans ansträngningar och Emily svarade att hon hade funderat mycket på detta, men inte kommit fram till ett säkert svar. Kanske var det irrationell ilska orsakad av hennes djupa sorg, kanske var det en tro att kunskapen som dottern erhållit i sig bragt olyckan över henne. Det kanske till och med var avundsjuka över att den yngre systern fick tillgång till något som den äldre systern aldrig erhållit. Oavsett vilket så hade den äldre systern levt resten av sitt liv med vetskapen om att hon var skyldig inte bara till flickans utan också mannens död.
   När jag frågade hur hon kunde anse sig skyldig även till sin systers död, ryckte Emily bara lätt på axlarna utan att svara. Istället föreslog hon att vi skulle gå in i jordkällaren, något som jag egentligen var skeptisk till men ändå kände att vi borde göra när vi gjort oss besväret att gå ända fram till den. Jag hade bara tagit ett par hukande steg in i den trånga källaren då Emily bakom mig sade något som jag uppfattade som ’Farväl, Ismael’. Då jag vände mig om såg jag henne för sista gången, upplyst av middagssolen som föll snett in bakifrån då hon upprepade sitt avsked. Sedan stängde hon dörren och reglade den.

Jag hade hunnit skaffa mig en första bild av källaren innan det nu blev absolut mörkt. Innanför den trånga öppningen vidgades den till ett kanske fyra kvadratmeter stort utrymme klätt av tjock ekplank. Takhöjden var ungefär tjugo centimeter lägre än min längd, vilket skulle motsvara en meter och sextio centimeter, och min påtvingade hukande position var det som, tillsammans med mörkret, gav den första akuta känslan av instängdhet, en panisk känsla som fick mig att kasta mig mot dörren som dock inte rubbades det minsta.
   Av någon anledning förstod jag genast att Emily inte stängt dörren som ett skämt och strax skulle öppna den igen, kanske kände jag henne alltför väl efter sommarens samtal eller så var det berättelsen om flickan som fick mig att förstå att hon stängt dörren för att lämna mig här. All känsla av tid upphörde genast från det att dörren stängdes så jag vet inte hur länge jag skrek och slog på dörren innan jag insåg det lönlösa i det och tvingade mig själv att lugna ned mig och överväga mina möjligheter.
   Mina ögon, som nu borde vant sig vid mörkret, såg fortfarande ingenting. Tydligen var källaren hermetiskt tillsluten, vilket fick mig att frukta att jag omgående skulle dö av syrebrist. När jag metodiskt sökte av utrymmet med händerna för att hitta någon form av glipa i väggarna kände jag dock drag i överkant och underkant. Tyvärr visade denna min undersökning inte på någon uppenbar svag punkt i inklädnaden och jag sjönk istället ned mot väggen i sittande ställning för att vila medan jag tog av mig en sko och slog den taktfast mot dörren i ett försök att väcka någon förbipasserandes uppmärksamhet, en möjlighet som inte kändes sannolik då källaren dels låg avsides och ljudet från min rågummiklädda sko mot dörren var dovt och knappast färdades långt.
   Efter att jag ännu en gång sökt av väggar, tak och golv minituöst och kommit fram till att jordgolvet var min enda möjlighet började jag gräva med händerna närmast dörrkarmen. Jag insåg ganska omgående att den åverkan mina bara händer gjorde på det till betongaktig hårdhet trampade golvet var alltför liten för att jag någonsin skulle ta mig ur källaren levande, men fortsatte ändå eftersom sysselsättningen i sig var lugnande. Tänkte jag på något över huvud taget under de dygn jag låg på knä framför den stängda dörren så var det på vad jag kunde gjort annorlunda som Lovisas lärare för att förhindra det som nu skett. Jag var övertygad om att Emily bedömt mitt och Lovisas arbete som ett misslyckande och att detta lett till att hon låst in mig.
   Jag föll av och till i sömn men så fort jag vaknade började jag gräva igen. Jag hade stött på en liten sten som jag kunde använda, men trots detta kände jag mina fingrar blöda i mörkret. Jag började nu tappa orken och mitt grävande blev alltmer verkningslöst. Efter att ha sovit en fjärde eller femte gång vaknade jag framför en vidöppen dörr och med solen skinande i mitt ansikte, som låg bara centimetrar innanför tröskeln. Det fanns ingen människa inom synhåll så vem som än öppnat hade lämnat mig där utan att väcka mig. Jag var utmattad men släpade mig ut ur källaren och mot parken. Mina ben bar mig inte efter dygnen i sittande ställning, men jag lyckades halvt krypande, halvt ålande ta mig fram till en stig och när jag såg en man och en kvinna komma emot mig tappade jag medvetandet.
   Jag vaknade i en sjukhussäng och trodde först jag hallucinerade då jag såg min flickvän bredvid sängen. Jag svävade mellan medvetande och sömn några dagar innan jag förstod att hon faktiskt var där. Hon var djupt orolig för mig, då jag varit i mycket dåligt skick när jag hittades, och satt hos mig hela dagarna tills mitt tillstånd var stabilt. En polisman kom sedan och ställde frågor om vad som hänt mig. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt när jag valde att inte berätta om Emily och Lovisa utan sade att jag av en olyckshändelse råkat stänga in mig i källaren. Polismannen samtalade med min flickvän utom hörhåll för mig och jag förstod att man inte trodde på min förklaring, men man hade naturligtvis inte någon anledning att misstänka vad som faktiskt hänt. Jag fick stanna på sjukhuset en vecka innan jag åkte hem.

Den underliga sommaren var så gott som tillända. Jag försökte, när mina krafter var tillbaka, ta kontakt med Emily och Lovisa, men det visade sig att det nu bodde ett äldre par i deras lägenhet. När jag sökte efter jordkällaren hittade jag inte ens till den del av parken som Emily visat mig. Av någon anledning blev jag inte särskilt förvånad över något av detta utan sökte alternativa förklaringar till vad som hänt mig under sommaren, dock utan att lyckas. Jag rannsakade också noggrannt min svarta bok i mitt sökande efter ledtrådar, men slogs bara av den aningslöshet mina skriverier andades nu när jag läste dem i efterhand.
   Sommaren förblev ett mysterium även vad gäller min flickvän. Hon nämnde aldrig något om sin frånvaro eller att hon låtit påskina att den skulle vara permanent och jag tog av diverse anledningar aldrig upp ämnet heller. Min flickvän och jag hade trots detta två goda år tillsammans innan vi, på mitt initiativ, bröt vårt förhållande när jag fullgjort mina studier och flyttade till en annan, mindre, ort för att börja arbeta. Jag vill tro att vår splittring inte hade med den där sommarens händelser att göra utan hade inträffat ändå. I mitt nystartade liv har jag skaffat mig en bra position på företaget jag arbetar för, ett rimligt stort umgänge och ett förtroendeuppdrag i ortens föreningsliv, men till dags dato inget nytt förhållande.
   Jag lever ett enkelt liv, fortfarande med teven som en källa till glädje och det var när jag följde en talangtävling för barn som jag åter fick anledning att minnas Lovisa och Emily. I en första serie program framträdde ett stort antal tävlande, varav några sedan valdes ut för en utslagstävling. Till min förvåning upptäckte jag att en flicka, sjungandes ålderdomliga schlagers med en för sin ålder fantastisk röst och utstrålning, var märkligt lik Lovisa. Då programledaren presenterade hennes syster som ackompanjerat henne på piano och denna visade sig vara lika lik Emily, kunde jag inte låta bli att söka information om de bägge tävlande på kvällstidningarnas nätsidor. De visade sig heta något annat än Lovisa och Emily och var nio respektive sjutton år. Då Lovisa vid det här lagt skulle varit femton år och Emily närmare tjugofem antog jag att det omöjligt kunde vara de.
   Allt eftersom jag de vintermånader tävlingen pågick följde den minituöst och även konsulterade min svarta anteckningsbok för att minnas blev jag alltmer övertygad om att de tävlande systrarna trots allt måste vara de flickor jag lärt känna den där sommaren, hur obegripligt det än kunde synas. När Lovisa avancerade i tävlingen fick de bägge alltmer utrymme framför kameran och de var identiska på ett sätt som inte kunde vara ett sammanträffande, inte bara till utseende utan också till personlighet och uttryck.
   Så småningom visade sig tyvärr också det svårmod, gränsande till depression, som Lovisa uppvisat under slutfasen av vår undervisning. När det gällde talangtävlingen framkom det aldrig vad det var som tog Lovisa så hårt, mer än att hon kände osedvanligt mycket för de utröstade konkurrenterna och därför hade svårt att glädja sig över sin egen framgång. Att detta skulle vara den enda eller huvudsakliga anledningen har jag dock svårt att tro.
   Även om jag inte logiskt kunde förklara sambandet med mina tidigare upplevelser hade jag en intuitiv förståelse för hur det hela skulle avlöpa och blev därför inte förvånad när de bägge systrarna strax före finalprogrammet försvann utan att lämna något spår efter sig. Jag tror närmast det var lättnad jag kände.  

2 kommentarer:

  1. Tack Magnus för att jag fått läsa dina alster. Jag blev fascinerad av alla tre kanske mest av den senaste. Berget väckte minnen från er killars uppväxt.
    Siv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läste :)

      Det är hysteriskt svårt det här, men kul att försöka...

      Radera