söndag 10 november 2013

Alice och Victor

Av oss alla var Victor den som minst hade ändrat sitt liv sedan skolåren. Vi var en omogen samling rent generellt, men han levde något sorts tonårsliv fortfarande, ett dagdrivarliv. Man kunde promenera upp för backen till den lilla tvärgatan där hans lägenhet låg och veta att han alltid var hemma och oftast vaken. Jag var inte så intresserad av vad han sysslade med, men det var mycket tevespel och han hängde på nätforum av olika slag. Jag tror ingen av oss satte sig in i vad hela den där världen handlade om. Han avbröt det när vi var där, bara öppnade dörren med ett stort flin och släppte in oss med en välkomnande gest för att sedan hålla sig i bakgrunden. Han drack med oss, ibland mycket, men gick oftast inte med ut. Även om han sällan sade något själv lät han förstå att han tyckte om att lyssna på oss och när vi skämtade med honom gjorde vi det tydligt att  vi tyckte om honom och han blev självmedveten och rodnade.
   Vi var över trettiofem och flera hade skaffat barn, separerat och skaffat barn igen med allt vad det innebär av komplicerade relationer. Andra, till exempel jag, levde något sorts daterat ungkarlsliv fortfarande. Beroende på omständigheter var folk mer eller mindre socialt aktiva i perioder, men Victor hade inte den typen av fluktuationer i sitt liv, i alla fall inga som gick ut över umgänget med oss. Han hade ett bra jobb, något IT-relaterat, som han skötte med ett minimum av insats och han verkade komma undan med korta dagar och varierande arbetstider. Det var i alla fall aldrig något problem för Victor att hans lägenhet var vår fasta punkt, han körde aldrig ut någon för att han behövde sova eller så. Den perfekta värden. 
   Jag hade hört att andra träffat en tjej hemma hos Victor någon vecka tidigare så jag var inte helt oförberedd när Alice öppnade dörren den där novembereftermiddagen jag stannade till med lite hämtmat. Hon var söt och alldaglig. Precis typen man skulle gissat på för Victor, när han oundvikligen till slut skulle träffa någon. En vanlig tjej hade sett förbi hans kufiska attribut och upptäckt, eller inbillat sig upptäcka, den vanlige pojken där bakom. Jag blev kvar ett tag och vi åt tillsammans, medan mest jag pratade. Försökte bryta isen och samtidigt sälja in Victor lite snyggt. Det gick trögt. Alice satt tyst och Victor verkade besvärad så jag lämnade dem ensamma. De kan ju inte ha känt varandra särskilt väl då så min tanke var att de behövde tid för sig själva.
   Jag lärde mig tycka om Alice, hon besatt en sorts intagande trulighet och det fanns något i hennes rörelsemönster som var speciellt men vackert. En sorts ryckighet, men på ett bra sätt. Hon var snabbtänkt bakom den blyga eller avvisande fasaden, vilket manifesterade sig i lågmälda träffsäkra kommentarer till vad vi andra råkade prata om. Jämfört med Victor var hon närmast att betrakta som social, men det fanns en barriär hos henne. Trots att vi oftast träffades flera gånger i veckan började man liksom om med henne varje gång. Som om vi inte kände varandra. Ibland trodde jag att hon trivdes med att vara med oss, ibland undrade jag om hon hellre velat vara ensam med Victor. Alice var lika svår att läsa av som Victor var lätt. När jag ibland försökte charma henne lite blev hon märkbart störd. Vissa gånger reagerade hon med förvirring och andra med en hatfull blick. Även där saknades en utveckling, hon blev lika överrumplad varje gång så jag försökte låta bli för att inte göra henne förlägen.
   En kväll när vi hängt hos Victor och skulle vidare stannade han hemma för ett åtagande av något slag, något on-linespel antar jag. Även Alice kände sig överflödig och gick samtidigt som vi och när vi frågade om hon skulle med ut på stan svarade hon oväntat ja. Det var en vardag så vi skulle bara ta en öl på väg hem, men Alice och jag blev kvar vid bardisken när de andra gått. Hon gjorde inga tecken på att bryta upp så jag beställde in mer att dricka och försökte prata med henne. Hennes röst gick ned en halv oktav som den gör hos tjejer när de slappnar av och hon berättade lite om sig själv. Tydligen hade hon hoppat av en utbildning för några år sedan och hankade sig fram på småjobb. Hon ville inte berätta om sin uppväxt när jag frågade om den, utan pratade runt om någon kaféägare som var dum i huvudet. Jag sade att jag var glad för Victors skull att han träffat henne och hon började gråta, helt stilla. Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut. Det var vinterkallt och vi andades vit rök. Innan vi skildes åt tog hon ett lätt tag i min rockärm och ryckte några gånger. Det var rörande.
   Jag borde förstått men blev ändå förvånad när Alice nästa gång vi sågs var lika distanserad som vanligt. När jag mellan raderna refererade till vårt samtal några kvällar tidigare såg hon bara oförstående på mig. Jag ville inte pressa henne så jag lät det bero men blev lite sårad antar jag och höll distans till henne efter det. Jag var inte otrevlig på något sätt, men kanske ignorerade jag henne. Några veckor senare försvann hon och Victor, utan förvarning. Victor skickade ett sms och skrev att de skulle vara borta ett tag, det var allt. Han hade stängt av sin telefon så vi lämnades åt att spekulera i vad som hänt. Några tyckte sig ha sett tecken på en förändring, men frågar ni mig var det efterhandskonstruktioner. Vad som än förmått Victor att följa med Alice var det höljt i dunkel. Att det var Alice och inte Victor som initierat försvinnandet var så självklart att ingen ens funderade över alternativet.
   Det gick fem månader innan Victor kom hem, ensam. Han berättade bara kort att de rest i Asien och att Alice var kvar. Det hade inte fungerat mellan dem, så han hade åkt hem i förtid. Till synes utan ånger eller nedstämdhet återtog han sitt gamla liv. På något vis fick han till och med tillbaka sitt jobb, trots att han lämnat det utan förvarning. Hans fritid var också exakt som tidigare, inklusive våra besök. Naturligtvis försökte vi få honom att berätta om resan, men han bara log och skakade på huvudet. Efter ett tag var det såvitt jag vet bara jag som fortfarande tänkte på Alice och när ett år gått inte jag heller. Vi gav ibland Victor gliringar om henne, men hon var nu bara en berättelse som lagts till vår gemensamma historia.
   Jag sprang på henne en eftermiddag och hon verkade uppriktigt glad att se mig. Vi gick in på ett kafé och hon berättade att hon varit tillbaka i två månader. Jag frågade om hennes och Victors resa och hon sade att de först rest till Vietnam. Hon berättade, lite väl detaljrikt men jag lät henne hållas, om en räcka traditionella turistaktiviteter de ägnat sig åt. Så småningom hade de stannat en längre tid vid någon backpackerstrand, där Alice så småningom lämnat Victor för att resa själv. Hon svarade undvikande när jag frågade varför och berättade istället om sina ensamma, nu mer strapatsrika, utflykter. En räcka snarlika historier avlöste varandra, där Alice åkte lokaltrafik, liftade och bodde under enkla förhållanden hos människor hon träffat. Ganska snart var det mest intressanta mönstret i sig och att hon hela tiden återvände till Victor för att sedan ge sig av igen. Till slut hade dock Alice bokat en hemresa åt Victor och följt honom till flyget för att själv ta sig till Indien. Där hade hon vilat, sade hon med ett snett leende.
   Då jag efter ett tag insåg att hon inte tänkte berätta något om resten av resan försökte jag istället få henne att förklara vad som hade hänt mellan henne och Victor. Hon var oförstående till att resans utveckling kunde ses som oortodox och alla försök till frågor om varför Victor blivit kvar på stranden misslyckades. Hon verkade mest förvånad över att jag tyckte det var underligt. Till slut frågade jag vad som fått henne att skicka hem honom och hon såg eftertänksamt på mig och sade att han inte förändrats. Om man gör något sådant här måste man rimligtvis förändras, sade hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Hon såg plötsligt trött ut och frågade om jag hade det bra. Jag sade att jag var okej. Vi reste oss och gick ut. Hon sade att hon var okej också. Hon rörde inte min arm när vi skildes åt.