måndag 16 juli 2012

På berget

De hade planerat expeditionen väl och kunde lämna samhället bakom sig redan halv tio på morgonen. Pojkarnas värld var under sommarlovet löst schemalagd med middagarna som irriterande avbrott, en omstart av dagen. Oavsett hur förmiddagen avlöpte fanns det aldrig någon garanti för eftermiddagen och kvällen. Vid middagsbordet bröts pojkarnas autonomi av föräldrarna vilka kunde kullkasta allt med en familjebåttur, en arbetsuppgift, ett besök hos eller av släktingar, men även pojkarna själva genomgick oförutsägbara förändringar under timmen de var ifrån varandra och inga avtal gällde säkert när de sågs igen.
   Middagen innebar maktskiften, ändrade planer och omgruppering i nya konstellationer och det gav trygghet när de idag kunde bortse från denna osäkerhet eftersom deras ryggsäckar var lastade med mat för en heldagsexpedition som deras föräldrar gillande samtyckt till, stolta över sina söners företagsamhet och organisationsförmåga. Pojkarna hade lärt sig att all typ av planerad aktivitet var berömvärd, till skillnad från när de slog ihjäl tid med vad som i de vuxnas ögon framstod som destruktivitet eller nonsens, och att en heldags bortavaro inte bara skulle godkännas utan uppmuntras och en del av den stolthet de nu bar på var föräldrarnas.
   För att ta sig igenom samhället hade de gått på den gamla landsvägen och de korsade nu den nya, hårt trafikerade, för att ta sig in på den grusväg som ledde förbi de sista husen, de äldre i trä eller eternit och de nyare i tegel. Solen som redan gjort dem genomsvettiga under ryggsäckarna silade nu genom ekarna vid sidan av vägen och trafikbullret dog bort när de gick så snabbt de kunde utan att lämna den femte, yngste, pojken bakom. De visste att han var på gränsen till för liten för att kunna följa med på dagens vandring och var ansvarsfullt uppmärksamma på honom och lät honom inte bära något. Otåliga att lämna bebyggelsen bakom sig uppuntrade de honom med småprat tills de kom ut på ett solbelyst fält där de saktade stegen och pekade ut för honom den vindlande väg som som några hundra meter längre fram försvann mellan en gärdsgård och en ladugård och vidare upp i en bergsdal. 
   Genom att förklara sina planer för den lille pojken förklarade de för sig själva och genom hans upphetsning kunde de ännu starkare känna den spänning de aldrig skulle erkänna, men som de tydligt såg hos varandra. Varje enskilt steg tog dem nu bort ifrån de vuxna och när de passerat ladugården skulle de vara helt ensamma och de drog ut på ögonblicket samtidigt som de försökte att inte låtsas om det.
   Vägen som gjort en nittiograderssväng framför ladugården blev allt smalare och var efter en grind bara ett par hjulspår i gräset genom en bergsskreva. På andra sidan skrevan öppnade sig till höger en sluttande liten äng, inringad av gärdsgårdar, berg och en aldunge i den sanka lägre delen av ängen innan berget tog vid även på denna sida. 
   En bit från vägen stod ett blått personbilsvrak och de äldre pojkarna sneglade på den yngre för att se hans reaktion. De mindes när de själva upptäckt vraket och gjort det till en av sina skatter, dock en de hade ett komplicerat förhållande till då bilen var i så dåligt skick att de egentligen inte kunde leka i den och då den stod såpass nära det boningshus de visste låg gömt bakom ladugården att de inte heller vågade vandalisera den. Istället hade den fått rollen av ett konstverk de betraktade och begrundade varje gång de passerade och medan den yngre pojken sprang fram och närgånget undersökte vraket spred de äldre sig i en solfjäderform och cirklade runt bilen på avstånd som om de försökte förstå en skulptur som gäckade dem. 
   Någon tog fram en flaska svartvinbärssaft och de halsade i tysthet medan de tittade upp längs bergsryggen som nu följde vägen snarare än tvärtom eftersom berget blev lägre och lägre för att en bit fram försvinna i marken medan vägen fortsatte uppåt och in i en talldunge. De satte sig vid vägkanten när den lille fortsatt inte visade några tecken på att vilja lämna bilen och pratade lågmält om vilken rutt de skulle välja vidare upp i berget trots att de redan visste, eftersom diskussionen förstärkte känslan av att de hade allt i sina egna händer den här dagen.
   När de gick vidare gjorde de det som på en given signal under mer oordnade former. Pojkarna knuffade, lade krokben och jagade varandra. När de hittade en vildapel kastade de en stund prick med äpplen mot en tall innan de övergick till att försöka träffa varandras smalben, vilket utvecklades till en jakt på en av pojkarna som till slut stannade och gav sig. 
   Efter att ha pustat ut fortsatte de gå under tystnad innan de abrupt stannade för att tälja vandringskäppar, eller kanske spjut, med försök till sirliga ornament utskurna ur barken. Man förklarade för den yngste att man var på väg in i indianland och behövde vara tysta och skydda sig och att han måste hålla sig nära de övriga. Han protesterade lätt mot det orimliga i detta, men verkade samtidigt nöjd med upplägget för äventyret och höll sig i mitten på den kolonn som nu smög ned i en bäckravin där de forsatte vandringen, dolda från vägen. De befann sig i en fantastiskt vacker lövsal, en skönhet även pojkarna förstod eftersom den sammanföll med det pojkboksscenario de spelade upp och det var med viss motvilja de så måningom lämnade ravinen för att följa en brant och smal äng upp mot berget, bort från vägen. Vid ängens slut rekognoscerade de den bästa vägen att ta sig uppför bergväggen, instruerade den lille och tilldelade en av de äldre ansvaret att hjälpa denne upp. Efter att ha fäst sina vandringskäppar i ryggsäckarna började de bestigningen av den trots sin branthet lättklättrade bergväggen genom att följa en spricka som skråade längs med branten. 
   Efter någon minut var alla uppe och de tog av sig ryggsäckarna och tog fram varsin smörgås som de åt medan de tittade tillbaka ut över den dal de följt hittills, imponerade av den sträcka de tillryggalagt. Framför dem låg så långt man såg ett kargt klipplandskap med vindpinade enbuskar, ljung och rönn som sparsam växtlighet.
   Efter vilan började de målmedvetet gå i den riktning som ledde mot toppen av det svagt sluttande berget. Klipphällarna avlöste varandra och så länge de gick på ryggen av en var det lättvandrat, men mellan hällarna fick de klättra och ta omvägar för att undvika sank mossa och stenrösen där de visste att det kunde finnas orm och vid varje svår passage tog någon hand om den lille pojken. De vände sig regelbundet om för att kontrollera att de inte var förföljda, men såg bara en hare vid ett tillfälle, något som gav dem ny energi i den nu monotona förflyttningen. De ville inte stanna i det här enformiga landskapet utan så snabbt som möjligt ta sig vidare och de uppmuntrade ständigt den minste som såg sammanbitet beslutsam ut där han tog sig fram.
   När de kom över en ås såg de till slut en flack höjd som verkade utgöra den högsta punkten på berget och strax framför den ett stort klippblock under vilket det bildats ett grottliknande utrymme och de pekade och förklarade för den lille att grottan var deras mål. Nu ökade de takten och rörde sig framåt en och en istället för i grupp, de tog olika vägar och alla ville komma fram, inte nödvändigtvis först men på sina egna villkor. Framför grottan tog de av sig ryggsäckarna och lade sig på det släta berget. Häruppe fläktade det tillräckligt för att de skulle vilja stanna i solen medan de återhämtade sig och de visste att inne i grottan skulle det vara kyligt. 
   De diskuterade först olika detaljer från färden som vilka passager som varit svårast och var de borde ta en annan väg ned, men gradvis intog de roller i ett manus vars struktur de uppenbarligen alla kände tillräckligt väl för att det bara vagt behövde skisseras. De var en liten grupp krigare som behövde vila ut inför nästa etapp på resan och uppgifter delades ut – någon skulle stå vakt, någon göra upp en eld och någon duka fram maten. Vid en pyrande kvisteld åt de sedan pannkakor och smörgåsar som sköljdes ned med saft och måltiden avslutades med varsin kanelbulle, medan resterande bullar och ett paket Mariekex sparades som reservproviant.
   Efter maten trängde pojkarna ihop sig i grottan där det gjordes försök att berätta spökhistorier, något som de snabbt tappade intresset för då den soliga dagen utanför tog udden av dem och gjorde dem malplacerade. Istället löstes gruppen upp och någon gick och lade sig och vilade på klippblocket, medan andra företog korta och planlösa upptäcktsfärder på andra sidan berget, något som de snabbt tröttnade på då naturen även här var monoton och bara erbjöd en perfekt skyddszon runt deras gömställe. Gradvis sjönk illusionen undan och de var åter sina ordinära jag, fotbollsspelande landsortspojkar och sommargästbarn, och det stod klart för dem att det var dags att återvända. 
   Ett försök att klä vandringen nedför berget i ännu ett äventyr gjordes, men med halvdant resultat och de tog sig fram uttråkade och tysta på plötsligt trötta ben tills den lille halkade på laven som växte på en brant sluttande häll och skrapade upp ett smalben vid det hasande fallet. Olyckan väckte de äldre pojkarna ur deras letargi och de tröstade omsorgsfullt den lille, lade ett improviserat förband och återtog vandringen, nu på nytt med ett uppdrag, ett mål – att återbörda den skadade gruppmedlemmen till säkerhet. De gjorde allt för att underlätta hans färd och var uppmärksamma på alla eventuella faror och när de kom till branten ned mot dalen närmast lyfte de ned honom, meter för meter, genom sprickan i berget. De satt nu på ängen högst upp i dalen och åt de resterande bullarna inför den sista etappen ned till samhället.
   De valde den enklaste vägen och passerade därför bara genom bäckravinen för att direkt ta sig upp på den smala vägen som de sedan följde hemåt. Efter ett hundratal meter rusade plötsligt tre äldre pojkar upp ur ravinen bakom dem och jagade dem, högljutt vrålande. Pojkarna registrerade vilka angriparna var – de var äldre bröder till skolkamrater, en annan generation definierad av drickabackar fyllda av LP-skivor, av snus, av illegal mopedkörning och mytiska berättelser om flickvänner – men sprang ändå i panik som om det faktiskt var den uppdiktade indianstammen som anföll dem. De grät medan de flydde och hann ta sig runt en bergknalle och ned på nästa äng innan de förstod att de inte längre var förföljda och att den lille inte var med dem. 
   Pojkarna såg på varandra utan att försöka dölja sina rödgråtna ögon och beslutsamt lade de ned sina ryggsäckar och sprang tillbaka med de snidade spjuten i händerna. Den lille stod kvar bland angriparna på vägen när pojkarna utan tvekan sprang mot dem med lyfta spjut, indiantjut och tårar på nytt strömmande nedför kinderna och med sin nakna desperation skrämde eller förvirrade de större pojkarna tillräckligt för att de skulle backa undan och utan protester släppa den lille ifrån sig. Pojkarna sprang återigen hemåt, men nu under ordnade former, och hånet och glåporden de hörde bakom sig lugnade dem för de förstod att orden innebar ett avslut för de äldre, och att den kraft och energi som möjliggjorde hjältemod och spjutattacker kom från en värld som även de själva levde i på lånad tid. Den världen var inte för äldre, och när de gick hemåt sörjde de den redan och visste att nästa sommar skulle vara annorlunda.

2 kommentarer:

  1. Det är fascinerande vad minnena kommer tillbaka. Så mycket mer än detta kom också tillbaka i kväll, inte minst plump och flottbygget!
    Tack Magnus! Johan

    SvaraRadera
  2. Haha, det var tider det. Den här berättelsen är absolut inte sann men ett hopplock av saker som faktiskt hände, eller vad jag tror att jag minns hände.

    Kul att höra av dig!

    SvaraRadera