Hipsterhybris

Att han kommit till vägs ände med sitt liv förstod han först några timmar senare, på tåget tillbaka till Göteborg. Han insåg plötsligt att det inte längre finns skenskarvar och fylldes av en djup saknad, följd av desorientering. Som berövad på hastighet och riktning tittade han sig omkring på sina medpassagerare för att se om de kände av samma icke-tillstånd, men de verkade samtliga djupt försjunkna i sina sysslor. Ett par telefonsamtal pågick. En kvinnlig mellanchef av något slag stämde av dagens möten med någon, troligen en annan mellanchef. En flicka hade lämnat den tysta sektionen på vagnen för att ondgöra sig över en pojkvän för någon, troligen sin mamma. Några sov, ytterligare några läste. Resterande tittade ut genom fönstret eller rakt framför sig. Det var en förstaklasskupé och såvitt han kunde bedöma var samtliga ensamresenärer så inga konversationer pågick. Det fanns kort sagt inga tecken på att någon delade hans förvirring. Detta fick honom att dra slutsatsen att världen visserligen satt sig, som av ett litet skalv, men bara hans värld. Det var alltså han och ingen annan som måste agera och efter att ha reflekterat över detta en stund kom han fram till att det var viktigt att skynda långsamt. När nu beslutet om förändring var taget kunde kunde han avvakta med att bestämma i vilken riktning denna förändring skulle ske.
   Istället tänkte han tillbaka på eftermiddagens kafébesök, och huruvida det kanske förebådat vad han nu gick igenom. Han hade varit en halvtimme tidig till Centralen och tagit sig ut från stationsbyggnaden för att leta efter ett ställe med bra kaffe. Efter en kort promenad hade han tvärs över den hårt trafikerade gatan sett ett litet, och vad det verkade, seriöst kafé. Han retade sig på några klämkäcka formuleringar på en skylt som gjorde reklam för take away, men gick ändå in och möttes av en avskalad, närmast barliknande miljö. Några unga män satt med notebooks vid ett bord närmast disken. I ögonvrån såg han en ensam medelålders kvinna vid platserna som vätte mot gatan och vid ett bord bredvid satt ett oansenligt par. Personalen utgjordes av en flicka som beredde kaffe åt en av de unga männen, som verkade känna henne. I själva verket tycktes åtminstone en av männen också arbeta på stället, då han gick bakom bardisken för att hämta något. Mannen gjorde dock ingen ansats att hjälpa flickan med betjäningen utan först när hon var klar med det hon höll på med vände hon sig till den nyanlände. Under tiden hade han ögnat igenom menyn och bestämt sig för att prova något ur sortimentet av handbryggt kaffe. Han frågade flickan om skillnaden mellan två för honom okända benämningar på kaffesorter och förvånades då hon för att förklara skillnaden pekade på olikformade men snarlika glasbryggare av melittafiltertyp.
   Först nu lade han märke till den omfattande mängd utrustning som fanns på hyllorna längs väggen bakom flickans rygg. Förutom de många små brygganordningarna, i storlek anpassade för en person, fanns kannor i borstad metall med lång pip och komponenter han inte förstod användningen av. Man fick associationer till ett kemiskt laboratorium, men också till Svenska Dagbladets helgbilagor med reportage från hipsterresmål. Han kände en stark sympati med det konstruerade men dock försöket till genuinitet som stället utstrålade eller försökte utstråla. Han kunde dock inte låta bli att, något cyniskt, spekulera i hur de modesta priserna skulle kunna ge tillräcklig avkastning på den ambitiösa investeringen. Troligen utgjorde mannen som gjort sig ett ärende bakom disken och flickan som nu tog fram den bryggutrustning han bestämt sig för ett ungt, naivt krögarpar som modellerat sitt etablissmang på ett favoritställe från en New York-resa. Han förstod också att detta inte behövde vara hur det faktiskt låg till, men tillräckligt mycket talade ändå för att så skulle vara fallet.
   Flickan frågade nu vad han tyckte om för sorts kaffe, en märkligt vag men samtidigt besvärande konkret fråga. Han antog att han förväntades räkna upp vilka bönor, och kanske kaffeproducerande länder, han föredrog. Detta hade han inga förutsättningar att göra då han inte besatt en sådan kunskap så han funderade på alternativa sätt att uttrycka sin önskan, eller snarare en önskan överhuvudtaget. Hans tendens att svettas vid nervositet började ta överhanden och till slut gav han upp och sade, medveten om det intryck det gav, att han tyckte om mörkrostat. Flickan kunde inte dölja en viss trötthet då hon svarade att det inte riktigt var vad de sysslade med. Hon funderade en kort stund och föreslog sedan att man skulle välja en annan bryggmetod och bytte till den närmast identiska typ av bryggkanna han tidigare valt bort. Under vad som tycktes vara minuter valde hon sedan mellan olika typer av bönor. När hon beslutat sig vägde hon bönorna ytterst noggrant och malde dem.
   Medan han såg henne fortsätta med bryggningen, som mycket riktigt gjordes för hand med en förvånande mängd moment inblandade, kände och förstod han hennes besvikelse. Trots att hon uppenbarligen nu gjorde sitt bästa för att åstadkomma ett kaffe kunden skulle tycka om hade han genom sin klumpighet förstört en ritual, varit okänslig för ett högre syfte. Troligen gjordes saken än värre av att hennes vänner bevittnat händelsen. I det som han, som sagt, antog var en förlustbringande verksamhet var det ännu viktigare att hålla uppe ett sken av motiv bortom det ekonomiska och det motivet var inte att servera högkvalitativt kaffe till kunder som inte hade förutsättningar att uppskatta det. Han visste med sig att han nu målade upp scenarion och drog slutsatser baserat på väldigt få observationer, men han ville samtidigt tro att hans analys på det psykologiska planet var i huvudsak korrekt. Känslan av att ha svikit flickan växte sig allt starkare och han kom dessvärre inte på något sätt att gottgöra den, situationen kunde inte längre räddas.
   Hon räckte nu försiktigt över bryggkannan tillsammans med en traditionell kopp med fat över disken. Medan han betalade noterade han att drycken i kannan såg ytterst svag ut och när han tagit en plats mot gatan kunde han konstatera att kaffet också var relativt smaklöst jämfört med vad han förväntat sig. Medan han drack och sedan fyllde på en andra kopp från bryggkannan han fått med sig undrade han om flickan misslyckats med hans bryggning. Kanske hade hon försökt så förtvivlat att åstadkomma något som skulle falla honom i smaken att hon frångått sina rutiner i något avseende och resultatet hade blivit ett för svagt kaffe. Alternativt var hon helt enkelt inte duktig på sitt jobb och detta misslyckande var bara ett i raden under dagen. Delvis driven av sitt dåliga samvete över det egna tillkortakommandet vid beställningen bestämde han sig till sist för att det svaga kaffet inte alls var misslyckat utan att bryggningen fallit ut enligt flickans plan. Denna hypotes var den som fick honom att trivas bäst med stunden, som ju var tänkt som en avslappnad väntan på tågets avgångstid; han och framför allt flickan hade fått återupprättelse och den andra koppen kaffe smakade nu sublimt snarare än svagt i tron att den var tillredd på ett professionellt sätt. Han skulle ha lämnat kafét på ett fullgott humör om inte ytterligare en störning inträffat. Då han gick ställde han sin kopp och bryggaren på bardisken och även om flickan tackade för denna omtanke uppfattade han en svag ton av missnöje, vilken fick honom att förstå att han återigen brutit mot etiketten. Inte förstått de ceremoniella grundprinciperna.
   Denna den avslutande känslan var vad han tog med sig på promenaden tillbaka till Centralen och senare på tågresan. Han var försatt i lätt obalans, vilket säkerligen bidragit till att något så banalt som avsaknaden av ljudet från skenskarvar fick honom att ompröva så mycket. Episoden på kafét sade något om honom som han behövde sätta fingret på för att kunna gå vidare. Det fanns lager av honom som skulle behöva skalas av för att hitta kärnan, essensen, av honom som person. Lager av vilsenhet. Han hade haft ett behov av kulturell bekräftelse, eller kanske vägledning, från flickan förstod han nu i efterhand. Att en vuxen man vände sig till hipsterkollektivet för insikt påvisade en alarmerande brist som behövde åtgärdas. Eftersom han hade ett fritt arbete hade han möjlighet att frigöra egentid och han beslutade sig genast för att ägna det antal månader som behövdes för att utveckla sin person, att stärka sin självkänsla. Detta var allt han egentligen behövde för att kunna lägga sina funderingar åt sidan, men han tillät ändå tankarna vandra för att sondera discipliner att förkovra sig i. Han valde med ett inåtvänt leende bort surdegsbakning som en orimlighet, medan ölbryggning kändes lockande. Korv, absolut, och han måste snarast tillbaka till sin ungdoms musikintresse. Det rätta vore egentligen att ta det ett steg längre, till genuin klassisk skolning - åtminstone borde han läsa de stora modernisterna. För ett ögonblick såg han hipsterkulturen med sin trots allt populärkulturella bas som en halvhjärtad, fragmenterad lögn, men så såg han flickan från kafét framför sig och skämdes över denna sin tanke. Han var inte i en position att ironisera över hennes eller hennes vänners intentioner. Inte ännu.
   Han avbröt abrupt sina tankar - i morgon skulle han ta tag i detaljerna. Tåget passerade just Alingsås och han behövde gå igenom den tidiga eftermiddagens händelser för sig själv så att han kunde koppla bort jobbet när han steg av. Det var viktigt, hade han för länge sedan upptäckt, att med några timmars avstånd och med adrenalinet på en låg nivå, gå igenom förloppet för att övertyga sig om att inga trådar lämnats lösa. Nuförtiden var han inte på allvar oroad över att ha missat någon detalj på grund av dåliga förberedelser, däremot närmast väntade han på den dag då han av slentrian skulle slarva i själva utförandet. Det var inte så att han vant sig vid, eller tog lätt på, det ansvar det innebär att bringa någon om livet, men det rent mekaniska hade med åren blivit alltmer just mekaniskt. Mannen han följt efter från en förort idag hade aldrig anat något. Inte ens när han sjönk ihop tjugo sekunder efter den lätta sammanstötningen och injektionen kan han ha förstått något. Folksamlingen, passiv tills någon sjukvårdskunnig kom rusande och böjde sig ned över den livlösa kroppen. Trafiken som fortsatte som om inget hänt. Frånvaron av skrik. Han spolade scenen fram och tillbaka - ingen hade tittat åt hans håll, ingen hade ens sett sig om utan all uppmärksamhet var på offret. Spola längre tillbaka - tunnelbaneresan, väntan utanför lägenheten - inget. Repetera. Inget. En obemärkt promenad. Göra sig av med ampullen. Inget. Det hade varit ett enkelt jobb, men han kände sig plötsligt trött och lutade huvudet mot pappersskyddet och slöt ögonen. När tåget tio minuter senare bromsade in på Centralen hade halvsömnen tagit ett beslut åt honom. Origami.